Monthly Archives

september 2016

Okategoriserade

30 000 meter

24 september, 2016

Det gick! Jag klarade det! Jag har sprungit 30 km! Lidingö var underbart och asjobbigt! Jag tog rygg på en tjej som sprang ungefär som jag och hade röd tröja så hon var lätt att se.

Första milen var psykologiskt ganska tuff. När man är en lung löpare är det lätt att hjärnspökena dyker upp och mal: Det är väääldigt långt kvar, hur ska jag stå ut?

Jag lyssnade inte på någon pod utan bara försökte komma in i flödet och ganska snart funkade det. Det är vacker natur på Lidingö och folk springer lugnt och många går i backarna. I de många backarna.

Jag drack vid varje vätskekontroll, de är exemplariskt uppstyrda, från början var det mest sportdryck, men sista milen bälgade jag i mig Pepsi. Jag hade också med mig en mjuk flaska med koffeinhaltig dryck, den tömde jag och fyllde med sportdryck två gånger. Jag dricker enorma mängder när jag springer långt, men det behövs nog för jag svettas grymt mycket och blir aldrig kissnödig.

Andra milen var mentalt enklare, det var kändes att jag hade energi kvar och när jag nådde 15 km vankades det bullar vid vätskekontrollen! Gott! Jag var hungrig. Publiken hejade på fantastiskt bra, och även om man inte ser dem hela tiden så hejade funktionärerna också järnet.

Sista milen var strålande, för nu var jag hundra procent på att komma i mål. På sämre tid än jag velat, men snart där. Backarna blev jävligare på slutet, men har man gått upp för ett par slalombackar är man lite hård. Bara att gå.

Ont i bäckenet och öm på baksidan av hälarna men ändå ok. Vid 25 km stod en av de peppigaste människorna någonsin. Han sa att vi var fantastiska och att det bara var 5 km kvar. 5 km? Det kan jag springa vilken dag som helst. Det kom en rush of insight och jag kände mig lite gråtmild av lycka.

Sista fem km var tuffa men jag sprang fortfarande. Vid 26 km sprang jag om Sussie och ropade som Gunde: Du får vila sen! Mantrat från Sälen!

Sen sprang jag tills jag nådde Karins backe. Två km kvar. Den första av dessa innehöll flera vidriga backar och jag hatade backar just då. Sista km, sprang, hela vägen i mål!!! Jag hade gjort det! Sprungit 30 000 meter! Så långt har jag aldrig sprungit innan!

Nu är jag äntligen hemma. Jag har badat, ätit sushi och druckit en folköl. Livet är bra.

 

Okategoriserade

Nu bär det av!

24 september, 2016

Mot Ropsten för att möta Susanne! Det är dags att springa 30 km och nervositeten känns nu. Jag har aldrig sprungit så långt!

Hemma blev det ett smärre sammanbrott när familjen kaos drog igång med fyra olika agendor. Jag exploderade ett par gånger utan framgång, sedan bröt jag ihop. Att det ska vara så svårt att få lite uppbackning när en försöker fokusera.

Nu känns det bättre när jag fått gråta och blivit kramad och masserad. Mot Ropsten och vidare till Lidingö!

 

Okategoriserade

Sista passet innan det smäller!

23 september, 2016

Igår kväll 21:15 gick jag ut och körde ett intervallpass, 30*30 s, med uppjogg och nedjogg. Det var så skönt. Planen för morgondagen är att inte dras med första milen utan spara lite på krutet till sista. Och gå i långa backar. Målet är att ta mig i mål oskadd. Och glad! Och nöjd med min insats hur det än går.

Okategoriserade

Äta ordentligt

21 september, 2016

Tycker jag äter bra, men eftersom jag ska ladda denna vecka är jag extra noga. Redan onsdag och jag var på väg att skippa middagen igen. Igår samma sak. Det funkar ju inte.

Igår kom jag istället försent till en grej för att hinna äta och idag är det Scouterna om 45 min, linsgrytan står på spisen så det blir käk. Och stressigt. Så kan det vara.

Okategoriserade

Svalare

21 september, 2016

Vilket underbart väder! Vill bara springa! På lördag smäller det!

Okategoriserade

Att trappa ned

18 september, 2016

Att trappa ner inför ett lopp är ju grymt tråkigt. Men bra. Sägs det.  Även om jag stressar över för få långpass sedan i somras.

Boostar mig lite med dubbel dos järn. Har slarvat igen och hade kritvita fingrar efter intervallpasset i fredags. Kan förklara min rastlöshet och irritation också.

Nu längtar jag bara efter att få gå i mål på lördag.

Okategoriserade

PMDS

16 september, 2016

Det finns PMS och det finns PMS. Den här gången är det bannemig värre än vanligt. Har varit arg som ett bi i fem dagar och det är fem av de värsta dagarna kvar. Jag bävar. Detta medicinering till trots. Med vänlig hälsning, monsterkvinnan.

Okategoriserade

Löss in da house

16 september, 2016

Igår vid nattningen låg yngsta barnet och rev sig i huvudet. Det rasslade till i minnesbanken, hade han inte kliat sig ovanligt mycket i ett par dagar? I nacken? Ehh, har du löss? En snabb koll med ficklampa och ja, helt klart! Upp och hoppa, luskamma hela familjen! Kl 9 på kvällen. Bara yngste sonen verkade vara drabbad. Vi har en riktigt bra luskam, och hans hår är så trassligt att jag fick kapa en bit för att kunna kamma.

Idag stannar vi hemma för att göra en behandling. Det var för mycket löss för att chansa på att kamning räcker. Det skulle inte vara snällt mot omgivningen. Bättre att behandla och sedan kamma som galningar.

Det är andra gången vi drabbas. Förra gången var det kris och katastrof. Den här gången är det mer: Jaha, skit händer. Det är äckligt. Men det är bara löss.

Okategoriserade

Döden

14 september, 2016

En av mina bokcirkelvänner förlorade hastigt sin syster i aggressiv bröstcancer nyligen. Jävla skitsjukdom. Jag gråter varje gång jag påminns om den.

Min vän har låtit göra ett vänskapshjärta med sin och sin döda systers initialer. Systerns halva får följa med henne i graven. Så jävla fint. Nu grinar jag igen. I en scoutlokal. Pinsamt.

Okategoriserade

Väst

12 september, 2016

När jag kunde transportlöpa, dvs innan jag fick 3,5 mil till jobbet, brukade jag springa med en rygga från Osprey. Den är jätteskön och har varit en trogen vän i flera år. Då jag numera sällan behöver ha med mig skor, jeans och tröja när jag springer, har det räckt med en magväska eller ett flipbelt (världens bästa uppfinning?). Jag vill gärna ha telefon, nyckel och carmex. Och kanske lite vatten.

I somras, när jag började springa längre infann sig ett nytt behov. Att få med sig tillräckligt med vätska. Och eventuellt få med mig en torr tröja och några torra buffar. Osprey talon var för stor. Flipbelt för litet. Jag tvekade länge, försöker shoppa mindre, inte mer.

Precis innan fjällmaran köpte jag en Ultra vesta från Ultimate directions. Mycket snygg! Fast jag hade den aldrig på halvmaran i Sälen. Ändrade mig i sista sekunden.

image

 

Igår var första gången jag använde den på långpass. 18 km i ett något för varmt (för löpning) Stockholm. Jag hade med mig buffar, en torr tröja (men jag orkade aldrig byta) och två mjuka flaskor vätska (500 ml var).

Jag fick inga skavsår av västen och den satt som en smäck. Det var egentligen lite för varmt för väst, men jag var väldigt glad över vätskan, jag drack varenda droppe.

Jag har bara en invändning mot västen och det är inte västen i sig utan den hårda kanten på de mjuka flaskorna. När börjar bli tomma skär de in väldigt oskönt i bröstet. Spelar ingen roll hur en vrider och vänder, det slutade med att jag fick ta dem i handen till de var tömda och sedan lägga där bak. När flaskan var tömd och flaskfickan tom började telefonen i fickan under slå mot mitt bröst. Ja stackars tutte, så misshandlad! Men det är bara att flytta runt lite så löser det sig.

Tycker det som verkligen är bra med västen är hur bra den sitter, att det är lätt att få med en liter vätska och att flaskorna är mjuka. Äkskar mjuka flaskor! Och har egentligen inget emot att ta en halvfull flaska i handen. Om jag ska fortsätta springa långt kommer det här bli en trogen vän.