Browsing Category

Motion

Motion, Utflykt, Valpen

Typiskt bra helg

29 april, 2018

Oj vad vi har haft sol i helgen, i love it! Igår satte vi potatis och meckade med trädgårdslandet. Rocky sådde blommor och Morgan, Tobbe och far grävde avlopp hela dagen. Man skulle ju inventera avlopp i vinter och så klart åkte vi på att infiltrationen skulle bytas. Sjukt tråkiga pengar där det kostade flera tusen bara att få planen godkänd av Kristianstads kommun. Min pärlhönetupp gick ut i torsdags och kom aldrig mer tillbaks men det flyttade in två nya.

Idag var planen att ut och gå. Nu när jag vet att Askas höfter är ok, och mer än ok (!) kan vi börja motionera på riktigt. Jag tänkte att jag kunde köra Nikki i vagnen och så kunde vi ha ett stopp hos Irenes loppis i hörröd. När Rocky fick höra vad vi skulle göra ville han absolut med, jag berättade att det var långt att gå och jag ville inte höra gnäll! Efter 200 meter ville han vända…

Aska hade fått klövjeväskan på och det var Rockys ansvar att hålla i kopplet. Vi hade en lång diskussion om hur tilltalar en hund, och alla andra också för den delen, den där gnälliga rösten går mig på nerverna. Han fick lite godis i fickan och jag njöt så när jag såg dom. Jag har verkligen valt rätt ras.

Vi hittade lite sniglar som vi tyckte det kunde vara bra att ha hemma, dom höll inte med och gjorde allt för att rymma. Jag hade några med hem iaf och dom ska nu fungera som mördarsnigel-uppätare. Hoppas jag.

Jag tog Aska för vi skulle passera ett hus där jag har varit med om att det har kommit ut en hund. Då var det Vera och jag lyckades avvärja det hela. Ingen såg ut att vara hemma och det var jag glad för. När vi var mitt för huset hörde jag hunden där inne men det var ju lugnt. Eller…? Vi var förbi och en bra bit förbi när jag hör hur den kommer skällande ut från huset. Det var en bc och det lugnade mig lite för dom brukar ha så bra koll och jag trodde den mest ville skrämmas och stanna på tomtgränsen så jag fortsatte gå, men nästa gång jag vänder mig inser jag att den inte kommer att stanna. Den springer fram till Aska och jag tänkte se hur det går, men den hunden har svansen rakt upp och den ser inte glad ut iallafall. Det gör inte Aska heller för den delen och jag tänker bara att det här kommer inte sluta bra. Jag säger kom Aska och tar lätt i kopplet och pang där rök dom ihop! Jag får in Aska till mig och gör allt med mitt kroppsspråk för att få den att gå, och om det nu inte skulle räcka så gapar jag åt den att gå , gå härifrån! Sen kom jag på, jag har ju en liten hund nu, så jag tog henne under armen och motade bort hunden. Sjukt smidigt rasval (igen!)

Ägaren kommer ut från huset och får in hunden, och hon ber så mycket om ursäkt. Jag stannar inte ens, för där står jag med en hund som var lite osäker på andra hundar sen innan, och två chockade ungar. Dom fattade ju ingenting. Stackare.

Efter det här fick jag locka Rocky med kakor för att han ens skulle fortsätta gå, han höll ju på att avlida! Han ville byta vagnplatsen med Nikki men där var hon snål. Han var så trött att han inte orkade äta mer än en kaka hos Irene och sen fick han stanna där när jag gick hem. Han fick skjuts hem med Anders och det var en stor grej för honom!

När vi kom hem fortsatte vi hålla igång och jag sådde morötter och majs, tvättade vaktarnas gamla hus och dom fick flytta ut för i år. Jag gjorde en inventering och jag har två tuppar och två hönor, så jag tror jag ska köpa ett par hönor till på söndag.

Igår var det ett år sedan Aska flyttade hem till oss, kommer ni ihåg det här?Bilden är visserligen tagen 6/5 men jag kände viss stress över att vitsipporna kanske är utblommade tills dess, så här ser det i alla fall ut idag.

Motion

Padda, skalbagge, kalla det vad du vill 

16 oktober, 2017

Jag och Linda har börjat på gympa, som sagt. Jag känner mig redan mycket starkare och jag är glad för alla sekunder jag orkar hålla mig uppe i ”plankan”. 

Nåt jag har kommit att tänka på är den här grejen med armhävningar. Jag har aldrig i hela mitt liv lyckats göra en armhävning. Jag står där, rak som en pinne (i wish) i kroppen men i samma sekund som jag ska sänka ner mig trillar jag ihop till en hög plockepinn. 

Jag har varit jäklig på situps istället. Och det får man ju vara nöjd med. 

Men nu har nåt hänt, och jag kan (nästan) göra armhävningar! Jag kommer inte ner hela vägen, men jag trillar inte ihop till en bunke pinnar i alla fall. Det känns bra alltså. 

Och ja, nånting har verkligen hänt, för jag kan inte göra en enda situps. Jag kände häromkvälllen när jag spände magen, att det var liksom ett hål i mitten på magen. Tack för det barnen. Och ja, vi gör ju situps på gympan. Jag kör den här liggande varianten, för jag kan INTE ta mig upp. Men jag försöker. Och jag kände mig som en padda där jag låg och skapade mer dubbelhakor än magmuskler. Så tittar Linda på mig, och jag ser i reflektionen i hennes ögon att det är en skalbagge som ligger där, som hamnat på rygg och inte kommer upp. 

Nåväl. Jag tänker att instruktörerna har nåt skoj att berätta om på sina bjudningar. Och så har jag ju dom där blåsorna på armen, som jag skulle linda in, jag tänkte dock inte på att man behövde klippa av en bit. Tur det fanns ett FIRST AID KIT på plats. Tack Jonna. 

Hundträning, Jag, Motion, Valpen

Höstdeppen

28 september, 2017

Den kom i år med – höstdeppen. Nu är jag i varje fall så gammal att jag lärt mig känna igen den. 

Den kommer varje höst och en gång precis innan våren (vinterdepp..?) och jag har så tråkiga tankar varje gång. Jag hoppas att jag inte ska vakna nästa morgon, för jag är helt värdelös. Och dum. Och dålig. Och dålig på ALLA vis. 

Plötsligt har jag glömt bort att jag tänkte så och sen rullar allt som vanligt igen. Jag inser att jag är väldigt styrd av vädret, jag är alltid besviken på sommaren och hade hoppats på mer värme. Har det ändå varit en bra sommar, har det säkert varit dåligt väder när jag var ledig och jag är sur för det. Och på vintern har det varit vinter länge och jag har säkert frusit alla mina vakna timmar. Jag är väl en sommarmänniska helt enkelt. En negativ sådan. 

Sen vi hördes sist har jag börjat på gympa. Jag sa ju att jag hade 3 kilo att gå ner? Helt plötsligt är det 5. Så nu har jag och min kompis Linda börjat på powergympa i everöd. Och det var en bra gympa, jag hade ont i muskler jag aldrig kännt förr. Igår trodde jag på allvar att mina nedre magmuskler skulle gå av. Det kändes som en kniv och jag blev nervös. Nu ska vi träna 2 gånger i veckan och jag känner mig riktigt pepp på det. Inte depp alls. 

Och jag och Aska har börjat kurs på ett ställe i Hässleholm. Jag är fast besluten över vilka metoder jag vill jobba med, men lite nytt tänk skadar inte. Jag går hos en tjej som heter Jessica som är utbildad av hundens utbildningsakademi, och hon har två staffar. Vi trivs jättebra och hon gör en massa roliga saker. Vissa har jag varit med om förr men så har det glömts bort, vissa är helt nya. Jag och Aska har jättekul ihop och jag är oerhört imponerad över hennes arbetsglädje. Hon fixar allt vi tar oss för, och hon jobbar gärna med instruktören. 

Vi har 3 gånger kvar, och vad vi ska gå sen vet jag inte än. Jag gillar det här med att ha roligt med sin hund, mycket lydnad kommer av sig själv om man har en bra relation. Hon är en klickerklok hund, så vi kanske skulle satsa på nåt sånt? Tips någon?

Min förstfödde, Motion

Lördag

19 augusti, 2017

Jag hade precis vaknat när telefonen ringer. Jag får ett besked som chockar mig så pass att jag inte vet vad jag ska säga till personen som ringer. Det var inga bra besked och jag hoppas snart kunna prata med personen det gäller. 

Men innan det ringde hann jag väga mig, och my gosh vad jag har släppt mig själv sen jag bytte jobb. Firade 1 år häromdagen förresten. Jag väger 3 kilo mer än vad jag tillåtit mig själv, och jag vet att det beror på hamburgare och pommes. Du kanske inte tycker att det är nån Big deal, men det är inte så att jag gått upp 3 kilo på ett år, utan det är mer. Men jag vill inte väga mer än ett visst antal kg och det gör jag. 

Så jag snörade på mig springskorna, snus och lypsyl i bakfickan och gav mig ut på gåtur. Jag fick snabbt feeling idag och började springa. Jag har fått mycket bättre kondition sen jag slutade röka (2 år sedan) och jag har tydligen skaffat mig nån slags teknik under tiden (23 månader) jag vilat mig i form. Det kändes riktigt bra, långa och starka steg, och jag tänkte på Linnea hela tiden som sprang ultravasan på 45 km idag. Jag var snabb som en vessla tills… jag såg en kantarell. Jag skulle bara snabbt se om det fanns fler, och det fanns massor! Paus på runkeeper och det var väl en jäkla tur att jag stoppat en bajspåse i brallan just in case of, ja jag vet inte..? Om jag skulle hitta en svamp kanske?

Efter det gick det inte lika bra och jag hade totalt tappat mitt steg och det kändes precis som då för 2 år sen, att jag absolut inte kunde lyfta mina ben. Men jag gåsprang 7,5 km på under en timme och snitthastighet 7.59, och det tycker jag är bra för att inte ha motionerat på nästan 2 år. 

När jag kom hem tog jag och Rocky en sväng med hans fyrhjuling. Han fick en sån förra sommaren och vi har sagt flera gånger att vi ska köra nån annanstans än på gräsmattan men det har inte hänt. Vi kan köra genom skogen till Jörgen utan att köra på stora vägen och det gjorde vi idag. Det är en sån där liten mojäng så vi satt inte bra, och jag såg inte bra eftersom vi skulle få plats med två stora hjälmar i synfältet. Jörgen mötte upp oss med sin fyrhjuling och då ville Rocky att vi skulle stanna så han kunde åka med honom istället. Rocky litar inte alls på mig när det gäller Morgans leksaker, jag förstår inte det..?

Jörgen har en bäck längs hela sin tomt, och jag är inte alls avundsjuk på det. Jag inspekterade varenda millimeter av den här bäcken och jag såg kräftor och bäcköringar. Jörgen berättade att nånstans där borta, och så pekade han, hade han sett en kräftbur. Jag hittade dem direkt för det var ett par röda klor som vinkade på mig. Han fick hämta grejer så vi fick tag i den där buren, och den var så full av dynga att vi inte visste om den var gjord av metall eller nåt annat. Som tur var var den av plast och den innehöll till och med kräftor. En kräfta hade stuckit ut sina klor genom gallret och det var den jag såg vinka, och den satt fast där. Jag kunde trycka tillbaka den och det fanns tre kräftor till i buren varav en med bara en klo. Undrar hur länge den buren legat där? Vi gjorde en god gärning i alla fall, och Rocky höll sig på säkert avstånd från klorna. 

Imorgon är det loppis i everöd och jag ska leta efter linneskåp, eller klädskåp. Det får inte vara bredare än 116 cm iaf. Och orange krukor, tycker det är fint till pelargoner och såna har jag också nu. 

Motion, Vera

Vera, du driver med mig?

14 mars, 2017

Vera ska till veterinären imorgon, jag är orolig och sjukdomsbilden är den här:

För ca 2 månader sen hittade vi kräk lite överallt här. I bädden, under trappan, vid dörren, men vi kom aldrig på vem det var utan det var en 50% chans på vilken hund som. Sen slutade Vera äta vilket inte är alls likt henne. Vi väntade ut henne och när hon äntligen åt kräkte hon en stund senare. Nu visste vi vilken hund som var skyldig. 

Det första jag tänkte på var att hon ätit nåt som satt sig i tarmen och jag kände genom magen, men där kändes inget konstigt. Jag tänkte ge det tid, och Morgan skyllde det på att vi hade ny mat och hon inte tyckte om den. Nåväl, så ny är ju inte maten utan vi har haft den sen i somras och hon tyckte minsann om den innan. Så tid fick det bli. Jag hade en teori om att maten var så mycket bättre (för det är den, spannmålsfritt från Royal petstore) att hon kände att hon inte behövde så mycket mat längre. 

Tiden gick och Vera var som vanligt, höll vikten och var lika pigg. Tills förrförra veckan. Då svullnade magen så den nästan såg ut att spricka och ryggraden stod upp. Nu blev jag nervös, jag var säker på att nåt satt fast i tarmen och jag ville ge det ett försök att lösa det. Receptet blev, mat med olja, bakteriekultur och ägg för att hon skulle äta, och mer motion. I helgen när vi var ute och gick blev hon plötsligt väldigt trött, och bajsade löst. Jag mailade veterinären direkt när jag kom hem och fick som sagt en tid imorgon. 

Ikväll var vi ute och gick en sväng, och när hon vägrade gå efter bara 2 kilometer blev jag rädd. Tänk om hon mår så dåligt och jag tvingar ut henne. Så jag vände på klacken och gick hemåt igen. Då jävlar blev det fart, drag i kopplet och jag började springa. Ja vi sprang nästan 3 kilometer efter det och då var hon som vanligt igen. Driver hon med mig?

Det stämmer inte riktigt, hade nåt suttit fast i tarmen hade hon varit lös i magen hela tiden. Nu gör hon fina bajskorvar 4 av 5 gånger. Ingen feber eller nedsatt allmäntillstånd, och hungrig igen. Jag hoppas på en röntgen imorgon som säger nåt lätt, inte att hon har ett gosedjur i magen eller en tumör. Just tumören är jag skiträdd för med tanke på att hon hade juvertumörer för 1.5 år sedan. Nästan 5 kilometer fick vi ihop och en hel del spring av det. 

Motion

Duktig flicka! 

7 mars, 2017

Ja, alltså det är såhär att jag behöver ta tag i mig själv. 3-5 hamburgare i veckan är varken bra för hälsan eller vikten. Det är bara gott. Jag måste börja äta bättre igen, och röra på mig.
Jag frågade Linda på jobbet idag om vi skulle ut och gå ikväll och det hörde chefen. Han ville följa med. Så vi bokade en date med ut-å-gå skorna. Vi stannade bilarna utanför chefens hus, släppte ut hundarna, och hans kommentar var: går dom fort då? Ibland är min chef så rolig att jag nästan kissar på mig. Våra hundar var nog snabbare än honom för han hamnade efter lite då och då. 

Vi gick en rask runda i byn och det var riktigt skönt. Varför tappade jag det när jag hade flow innan? Mer motion bör jag skaffa (unna?) mig. 

Allmänt, Motion

Borde startat runkepär

7 juni, 2016

Jag har tänkt att jag skulle ge mig på att springa igen. Jag har inte kutat en meter sen loppet i Åhus. Det är nu det är dags att sätta fart, nu när jag jobbar igen och börjar få struktur på livet. Men sen tycker jag om att sitta i soffan med fläsksvålar och dricka vin, och det är vad som har vunnit alla dagar i veckan. 
Ikväll fick jag reda på att en viss pump till en pool i veberöd gått sönder, och jag har en sån som bara står i längan. Frågan var hur jag skulle få en pump till veberöd imorgon. Jag försökte få veberödsposten (Jörgen) att komma hit och hämta den, men han var för lat. Och ja, vinet och fläsksvålarna vann idag med så bil kunde jag inte köra. Vilken tur att jag pumpat hjulen på cykeln just in case jag fick feeling. Så jag cyklade mot veberödsposten, jag trampade som fasen och kände vinden i leopardtröjan. Efter 500 meter undrade jag hur jag ens orkat springa så långt nån gång men sen kom nerförsbacken och det kändes bättre. När jag lämnat av pumpen kändes det ännu bättre och hade det inte börjat mörkna hade jag cyklat längre. Heja mig. Jag kände mig så jefla snabb att jag ångrade att jag inte startade runkeeper. 

Lopp, Motion

På andra plats. 

5 mars, 2016

Jodå, förkylningen bröt ut i natt. Vaknade av att det var stopp i snoken varvat med att snoret rann. Men då får man proppa fickorna fulla med papper, inte mer med det väl?

Linnea kom hit tidigt i morse och vi gav oss iväg. I Yngsjö kom Linda och hennes gäng till stora vägen samtidigt som vi kom körande, vad är oddsen på den timingen? Dom kom ju efter och vi fick till och med parkering bredvid varandra. Vi hämtade våra startnummer och jag fick 827, ett chip på benet och en orange tröja.  

Vi bytte om, jag fick låna en fodrad tröja av Linnea och sen gick vi mot starten. Jag kände mig faktiskt inte nervös alls, mer förväntansfull och glad att det skulle bli av. Här var också det enda jag inte gillade med loppet – alla startade samtidigt, över 400 st. Jag och Linda hade kommit överens om att vi skulle försöka följa varandra, men plötsligt gick starten bara och jag hade inte fått igång min runkeeper så jag glodde på den för jag ville hålla lite koll på distansen, tryckte fel, bestämde mig för att skita i det och då var Linda 7-8 personer framför mig. 
Det blev en lugn start med alla startande samtidigt och man fick verkligen kolla var man satte fötterna. Mossa som underlag och pinnar och stockar om vartannat. Jag såg till att hänga på tjejen framför och jag höll koll på Linda som låg framför. Tempot var lagom och det kändes faktiskt inte jobbigt fastän jag inte sprungit en meter sen september. Det kom en backe och jag satsade, men det blev trafikstockning så alla fick stanna. Det var smalt men himla roligt och jag tänkte att går det här vägen är det ju fantastiskt. Tjejen framför mig sprang om en liten flicka på typ 8-9 år men det var för smalt så jag kom inte om direkt och när jag hade möjlighet kände jag att jag inte orkade ändå. Här blev jag av med tjejen som jag tänkte följa. 

Det öppnade upp sig och Lill-tjejen började gå och då drog jag om, korkat för det enda jag hade framför mig var stranden. Vilken jäkla skitstrand. Uppe var det alldeles för löst för att jag ens skulle ha en chans att ta löpsteg och nere kom ju vågorna och jag ville inte möga ner mina asics som jag bara använt 5 gånger. Jag bestämde mig för att gå här, men så fort det var slut skulle jag springa igen. Right. När jag kom av stranden var det lika lös sand så det blev ett himla hattande och sen skulle vi ner på stranden igen. Här sprang den första som tog milen om mig. Motivationen kom tillbaka och än en gång bestämde jag att så fort jag kommer av kämpar jag igen. Det första jag ser när jag kommer av är en jättelång backe i lös sand. Skjut mig. Väl uppe var jag så darrig i benen att jag inte kunde springa ner och nu kom det fler och fler enmilare som sprang förbi. Min näsa bara rann, alla mina papper var dyngsura och jag misströstar rejält. Linda är long gone och jag har inte sett henne på länge, jag är helt ensam förutom alla enmilare som pustar förbi. Jag går och springer och är helt slut men så ser jag att målet är nära och jag tänker fan springa i mål, och det gör jag utan problem, men inte snabbt.  

 Sist är jag. Det ligger flera hundra bilder på deras facebooksida, Åhus Trailrun. 

Jag kommer i mål och får blommor, vatten och banan. Letar upp Linda som sprang in 4 minuter tidigare. Vi kollar när Linnea och Lindas gäng springer i mål efter milen och sen kollar vi tider. Jag tog min runda på 47.09 Mitt ”mål” var faktiskt under 45 men jag tog mig runt, i mål, utan att svimma eller dö. 

Jag kommer hem och jag mår inte alls bra, nu kom förkylningen på riktigt och trots otrivin comp i båda näsborrarna kommer det inte in ett uns luft. Jag får feber och ont i hals och huvud. Det var kanske inte mitt bästa beslut att springa trots sjukdom men det var ju mitt första lopp ever, jag ville verkligen inte missa det. Jag kom tvåa i min klass, om man räknar nerifrån. Men jag gjorde det och jag är faktiskt ganska stolt över mig själv ändå. 

Motion

Mens och ont i halsen

4 mars, 2016

Jag vet att jag inte sagt nåt, men jag har haft sån ångest. Ångest över beslut tagna över ett par glas vin. Beslut som egentligen kan liknas med en spark i röven, så helt illa är det väl inte. Ångesten har varit stark ända tills för ett par timmar sen, då hade jag ett peptalk med Linda och nu känns det bättre. Vill ni veta vad det är?

JAG HAR ANMÄLT MIG TILL ETT LOPP. Iiih, mitt första lopp ever! Imorgon ska vi springa Åhus Trailrun. Jag, Linda och Linnea. En massa fler folk jag känner ska också springa och det är väl därför jag inte vågat säga nåt. Men, nu har jag betalt pengar för att springa ett lopp, och jag ska fasen göra allt jag kan. Jag är helt med på att jag inte kommer palla springa 5 kilometer i ett sträck, men jag ska kämpa mig till en okej tid. 

Flera har sprungit provrundan och alla instämmer i att banan är tuff. Jag har mest ont i magen över att halva loppet är på stranden. Provat springa i sand nån gång? Just det. Men pallar jag inte är det inte hela världen om jag går en bit, huvudsaken är att jag kommer i mål. Och oddsen på att jag inte skulle göra det är små. Jag har ont i halsen, förkylningen har inte brutit ut så jag hoppas det inte blir värre tills imorgon. Och så fick jag mens idag, men jag är faktiskt pepp ändå. Klarar jag ett lopp med detta klarar jag fan allt, haha.  

 

Bildkälla
Linnea kommer hit imorgon bitti sen åker vi tillsammans till Åhus. Jag har tagit fram alla mina träningskläder, vantar och pannband så inte mina öron dör. Jag tror jag får ha en tjocktröja överst för jag har ju inte investerat i löparjacka eller nåt sånt. Och så har jag kokt ägg så jag bara kan mata kakhålet till frulle. Jag känner mig förbered på det planet i alla fall. 

Motion

Drar tillbaka inbjudan

8 februari, 2016

Till alla er jag frågat om ni velat träna pilates med mig –  ni är nu så oinbjudna. Pilates är inget man tränar tillsammans!

Jag har kört ett pass idag i alla fall. Själv. Windsor pilates på nästan en timme. Jag var pepp och så men insåg ganska snabbt att jag glömt det mesta. Jag gjorde mina windsor onehundred och kände pulsen öka lite och värmen började komma, mer pepp! Sen kom den här övningen där jag insåg att pilates var en enmannasport. Man skulle ligga på rygg, båda benen rakt upp mot taket och sen skulle benen ner så tårna nuddade golvet – bakom huvudet. ‘Slurp, hörde jag och när benen skulle uppåt igen hördes ‘prutt prutt pruuuutt. Jag tänkte, knip människa, kniiip. Men va fan, hon den där windsor säger åt mig att hålla in magen, håll ihop rumpan, och håll ordning på dig själv. Det finns inte en chans att den här människan kan hålla ihop fler kroppsdelar. 

Så fick jag lära mig att denna övningen inte var något för en förslappad tvåbarnsmorsa. Jag gjorde hela passet ändå, men lite störd blir jag på att dom sätter en helt överrörlig person längst fram. Som en övning där man ska ligga på sidan, och sen ska ena benet upp i luften. Den här personen längst fram drar upp benet så långt att jag lovar att hon nästan fick lilltån i ögat. När jag försöker samma är mina tår så långt ifrån mina huvuddelar att det enda som eventuellt skulle kunna träffa är en spottloska. Är dock inte säker på att jag ens kan spotta så långt.