Browsing Category

Vera

Leksakshuset, Projekt, Valpen, Vera

Morgan är en fiffig en

17 oktober, 2017

Morgan har hållit på med ett experiment här hemma. Det har varit väldigt hemligt och hysch-hysch. 

Han visade mig en brädebit där han hade fasat kanten, oljat i det där som vi oljat allt annat med här hemma, och så hade han gjort en fyrkant i mitten med färg. Det skulle vara helt slätt, fick jag veta. Jag har fått gissa men alla förslag har varit fel. 

Han har nog hållit på med detta ett par veckor, berättat att han beställt grejer till sitt experiment, och jag har varit ooooolidligt nyfiken. 

Igår kom ett paket – till hans experiment.

Jag blir tokig. 

När jag kom hem från jobbet idag visade han resultatet, och.. ja, så himla fint. Han har köpt nåt så man kan få över en bild på en brädebit (?). Fantastiskt fint! Och han har haft ett helsike att få Aska att vara stilla så han kunde få en bra bild, haha. 

Han gjorde ju två brädebitar. Jag tänkte direkt på Vera, men så kändes det fel för att hon inte lever mer. Då letade jag efter en bild på Spridenfelt men jag hade ingen fin. Sen sa Morgan oxå att han ville ha Vera och hade sett nån fin bild i datorn. Så nu har vi valt en, och jag kan säga att det gjorde ont att se alla dessa bilder på henne. Min tokiga bulldog ❤️ som vi saknar dig. 

Vera

Det gick inte längre

7 april, 2017

Redan i tisdags tyckte jag det kändes skit. Jag ringde djursjukhuset och ifrågasatte medicineringen, men den var helt rätt enligt dom. Det enda som fanns kvar att göra var att åka till Helsingborgs djursjukhus för att göra en CT, eller skiktröntgen, kommer inte ihåg. Det kändes inte bra alls så jag kände inte att det var nåt alternativ. Jag var redo att avsluta det hela, men det var inte Morgan. Han ville prova lite till för att se om medicinerna började verka. Jag tyckte att en vecka borde räckt för det, men man hoppas ju. 

Jag tyckte att hon hade blivit ännu större, men det kan ju vara som man inbillar sig. Men så igår, då slutade hon äta igen. Jag fick inte i henne medicinerna och jag sa till Morgan att det var kört nu, vi måste. La skulden lite på honom (förlåt) för nu var det helg och det var ju inte bra alls.

Sen mailade jag Per, det skulle jag gjort redan när jag fick provsvaren från djursjukhuset men allt var så jobbigt just då. Jag berättade om hela historien och berättade att jag hade gett upp, hon skulle få sluta kämpa nu. När han hade tid. Jag hann väl bara skicka det här mailet när Vera lägger sig under bordet, på sidan. Hon har legat på mage hela tiden så jag har haft svårt att se hur det ser ut, men nu var det ju tillfälle. Det ser inte bra ut, huden har bristningar och när jag sitter där och glor ser jag en droppe vatten rinna till golvet. Och en till. Får panik och springer ut till Morgan, nu kan vi inte vänta längre säger jag, och han håller med. Ringer Per, inget svar och han har ju stängt. Ringer evidensia i krst och till slut djursjukhuset i Hässleholm. Jag har panik och är helt övertygad om att hon spruckit. (Det hade hon inte, men det var så högt tryck på vätskan i magen att hålen där de tagit prover på kunde inte hålla emot).  Det är klart dom tar emot mig och vi slänger oss i bilen. På väg mot byn ringer faktiskt Per och han är så snäll att han öppnar upp mottagningen så vi slipper köra till Hässleholm. Hämtar upp mamma på vägen för lite moraliskt stöd, tack mamma. Vera tycker om veterinären och hälsar glatt på honom, det gör ont i mig. Konstaterar en viktuppgång på 3 kg 10 dagar och det finns inget alls att diskutera. Vera äter godis tills det är slut och då somnar hon. Det är över nu. Sov gott min bästa vän. Älskar dig. Saknar dig. 

Vera

Totalt urlakad

28 mars, 2017

Idag har vi varit på djursjukhuset igen. Vi skulle ta ett ammoniak-prov på blodet. Det var avancerat minsann. Det blev en kanyl i benet, ett provrör i en kylpåse, en sköterska som stod beredd att springa iväg med det här provet i kulpåsen och labbet stod redo för att göra proverna direkt när det kom in. 

Provet visade ett högt ammoniak-värde, men inte så högt att det var alarmerande. Vad proteinvärdet i blodet var nu uppfattade jag inte, men hon sa att det var bättre. Vera har gått ner 200 gram sen i fredags, och det var bra med tanke på att hon gått upp 2,1 kilo på 9 dagar innan. Hon hade kristaller i urinen och e-coli bakterien var inte resistent utan svarade bra på medicinen jag redan fått. Att hon fått en uvi hängde ihop med levern. Hon berättade en massa men jag uppfattade nog bara hälften. Det fanns inget konstigt i vätskan i buken iaf, hon poängterade att det inte fanns några cancerceller och inte många celler alls faktiskt. I och med det här har blodet svårt att hålla vätskan och därför blir hon vätskefylld istället. 

Det lät i varje fall inte hälften så illa som hon sa i fredags, eller var det för att inte ge mig falskt hopp då? Eller det såg verkligen illa ut men proverna sa annat? Hon sa ju att hon blev positivt överraskad. Det blev ett ultraljud idag med, men det sa mig inte så mycket. Levern såg likadan ut, och gallblåsan var full. Det var väldigt svårt att se för allt simmade liksom runt i vätska. 

Hon fortsatte prata om shunten och för att få bättre svar (inte tillräckligt bra svar av blodprovet) var det en biopsi som gällde när hon är sövd. Man kan göra ett ul också men med all vätska hon har blir det omöjligt. Men. Jag vet inte om jag är beredd på det, en operation av shunten går på ca 60.000:- och det är inte alla som blir bra. Det är en riskfylld operation, både biopsin och själva operationen, och dom pengarna har jag inte. Det låter så hemskt att säga att man inte har råd, men ja. 

Eftersom hon redan svarat bra på medicinen har jag fått både kortison och antiinflammatorisk utskriven för ett bra tag, och så plussade hon på nåt mot gallsyran och laktulos för magen. På Apoteket trodde dom att det var fel, det var mycket! Så nu ger det sig, ska hon bli av med vätskan? Jag upplever att det är den som besvärar henne mest, tänk, minst 5 kilo som en badboll på magen. Det är bara att hoppas. Den 20:e april ska vi på återbesök och se hur det går. Jag hoppas såklart på att hon bara har en infektion i levern och efter det här är hon kärnfrisk. Inte speciellt troligt, men låt mig drömma. 

Jag kom hem, satte mig i soffan, och luften fick fullkomligt ur mig. Allt som hänt sen i fredags kom verkligen ikapp. Jag gick ut och matade djuren, sen la jag mig i soffan och somnade. Jag känner mig helt slut. Massor med medicin till Vera, vin och ägg till mig. Vill nån ha ägg har jag kylen full..

Vera

Mellan hopp och förtvivlan

27 mars, 2017

Tack alla för er omtanke, jag blir rörd över att ni är så många som bryr er 💜

Idag skulle veterinären ringa med provsvaren. Jag skruvade upp ljudet på mobilen och bad om att nån hörde att det ringde – skulle de svara. Det ringde, ingen hörde, och jag kände mig fruktansvärt stressad. Dom hade pratat in på svararen och det enda jag hörde var e-coli bakterier i urinen. 

Nästa gång dom ringde hann jag ta det. Hon började prata om urinen och jag skrev upp kristaller och bakterier, men jag vet inte varför. Det hade inte läckt ut proteiner i urinen, och det var bra, densiteten var bra men det kom ju dom här bakterierna av odlingen. Varför vet jag inte. Levervärdena var fortfarande förhöjda och gallsyran med. Sen hade algominet (??) ökat och det var hon positivt överraskad av. Det var 19 hos per, 27 nu och det skulle ligga mellan 30-45. 

Dom hade tagit en snabbsänka på henne och den var helt normal. Nu vill man sätta in antibiotika på henne, och så pratar dom om att hon kan ha en shunt i levern. Det tar man reda på genom att mäta ammoniaken i blodet, och det måste göras typ direkt. Så jag ska dit imorgon igen, dom ska ta ett nytt blodprov som dom ska springa in i labbet med.

Hon lät väldigt positiv över det hela, och hälsade mig välkommen imorgon. Vänta vänta, sa jag. Om det nu är en shunt, kan man göra nåt åt det? Lite svävande lät det när hon sa att det får vi ta då. 

Jag fick hopp så klart, och googlade porta cava shunt så fort jag kommit hem från Apoteket med alla nya mediciner. Jag ser fortfarande inget bra. Hopp och förtvivlan, hopp och förtvivlan. 

Vera

Fredag

26 mars, 2017

Så kom den där fredagen. Det löste sig då en av tjejerna var så snäll och kunde jobba en stund direkt efter skolan, och Morgan kunde sluta tidigare och komma ner med Vera till byn så jag kom iväg. Jag hade ångest. Ångest för vad domen skulle bli, och ångest för vad prislappen skulle hamna på. Jag körde fel, sen trodde jag att dom öppnat ett djursjukhus till då jag skulle till anicura och på skylten stod det läreda. Men efter en snabb koll på Google verkade jag ha kommit till rätt ställe. 

Jag springer nästan in, för jag kom ju lite sent och oj! Vad folk där var. Lång kö till kassan och massor med både hundar och katter i väntrummet. När det är min tur att gå fram berättar dom att det är lång väntetid till veterinären och dom ber om ursäkt. Dom frågar om en vikt, men min 33.6 för 9 dagar sen duger inte och jag får ta en ny vikt. Denna stannar på 35.7 och jag skriker rakt ut att hon gått upp 2 kg på en vecka! Nu har vi väntetid på nästan en timme och Vera gör mig så stolt. Hur många hundar vänder sig bort när dom ser en hund som är läskig? Och lägger sig när dom gått förbi?

Sen är det vår tur och jag blir visad till ett rum. En hund hade kommit in akut därav väntetiden. Veterinären ställer lite bakgrundsfrågor och sen kör hon igång ultraljudet. Hon ser blåsan som är full, och jag hade fått reda på att hon fick inte kissa innan för man visste inte vad som skulle göras. Sen ser hon fri vätska, mjälten som ser fin ut, fri vätska, fri vätska, tarmar som ser bra ut och så ser hon levern. Den har oregelbundna kanter och sen ser hon massa fri vätska igen. Hon går tillbaka till levern och visar mig kanterna och så tittar hon på mig och säger; ”det här ser inte bra ut”.

Där tappade jag allt vad fokus heter. Jag var inställd på att få veta om det var hjärtat eller levern som strulade, och sen få medicin med mig hem. Thats it. Det här var ett slag i magen och jag kunde inte stoppa tårarna.

Levern är väldigt oregelbunden, och liten. Nästan så den ser skrumpen ut, sa hon. Det kan också vara en tumör i levern. Jag visste inte vad jag skulle svara på det, och min hjärna var väl inte den skarpaste i denna stund, så jag frågade om hjärtat såg bra ut (?). Då skulle undersökningen fortsätta och jag fattade att jag bara ökade prislappen. Jag hade röntgenbilderna med mig som Per tog och så fort hon lämnat rummet med skivan bröt jag ihop som en liten unge. Där satt jag, på knä, i ett mörkt undersökningsrum, med båda mina händer på världens duktigaste, numera riktigt blöta, hund. Vad fan hände? Det var inte detta jag var beredd på. 

Hon kommer tillbaka och fortsätter undersökningen, och världens duktigaste hund låter sig bli undersökt ännu längre utan att röra en min. Jag tror att jag försöker förklara mig på nåt sätt med att om både lever OCH hjärta är kass är det ju kört. Men hjärtat ser fint ut och jag undrar om det finns nåt sätt att stoppa det här, för att få ha henne längre. Jag hör att det låter dumt och jag är självisk. Man kan göra en biopsi på levern för att veta om det är skrump eller tumör, men här hejdar jag mig, fortfarande självisk, och frågar om det är lönt? Levern går ju inte att laga ändå, och jag ser pengarna rulla. 

Nu vet jag inte vad som händer längre, men man vill ta ett prov på vätskan i buken, röntgen, och ett urinprov. Man flyttar på Vera igen, som lugnt låter sig hållas, och sticker en nål i hennes mage. Klar och ”fin” vätska dras ur buken, och sen följer 4 stick mot hennes urinblåsa, utan bedövning, utan resultat. Jag får gå ut med henne, hållandes i en skål. 

Jag kommer tillbaka till väntrummet som nu har mindre folk, med kiss i en pappskål. Nån säger till mig att jag har en fin hund och frågar om det är valpar på gång. Jag bryter ihop, gnäller ut att hon är faktiskt jättesjuk! Och blir inkallad igen. Nu är det dags för 6 röntgenplåtar och det enda man ser är vätska. Jag ska bli hemskickad med ”det ser inte bra ut” och ”jag ringer om provsvaren på måndag”, men nånstans är jag vaken och ber om nån slags medicin för jag märker att hon mår inte bra längre. Jag får kortison utskrivet och prislappen landar på nästan 10 tusen. 

Jag sätter mig i bilen och jag får fullkomlig panik, jag låter när jag bölar och jag kan inte stoppa det. Ringer Morgan och får knappt fram orden. Det här är fruktansvärt. 

Jag lyckas samla mig på nåt sätt och kan hämta ut kortisonet jag fick utskrivet, men så fort jag sätter mig i bilen är det igång igen. Då ringer min veterinär Per för att fråga hur det gått. Det var verkligen snällt av honom och vi pratade. Han sa att prognosen såg inte bra ut, men jag hade nog inte fattat riktigt hur det låg till förrän han frågade mig om dom pratat med mig om avlivning. Då blev det ännu mera verkligt. 

Det gör så jäkla ont. Så. Jäkla. Ont. 

Min förstfödde, Vera

Dålig dag 

20 mars, 2017

Alltså tack! Ni var så många som grattade mig på min födelsedag, tack så mycket! Det värmer mitt hjärta ❤

Jag har haft en rätt pissig dag. Jag har varit på dåligt humör, fått tråkiga saker till mig och så skulle jag ringa djursjukhuset och beställa tid. Per fick svar på blodprovet i fredags och ringde mig sent på kvällen. Lite förhöjda levervärden, han kollade hur mycket hjärtmuskeln jobbade och den låg på gränsen mot det högre. Det enda som var nåt var egentligen att gallvärdet var skyhögt. Han hade kollat på bilderna igen och tyckte hjärtat såg förstorat ut och skickade därför en remiss till Hässleholm. När jag googlat och sånt får jag det till levern mer än hjärtat. Känns inte bra.
Nackdelen med mitt jobb är att jag kan inte bara dra för att jag har nåt att göra. Det är jag och Mange på dagarna, och ingen mer. Det är kaos när nån unge är sjuk och mitt samvete mår så dåligt. Vi behöver vara två helt enkelt. Jag fick en tid på fredag eftermiddag men jag har inte fått svar om nån kan komma in tidigare. Det får lösa sig på nåt sätt helt enkelt. Vera måste iväg. 

Sen skulle jag hämta ungarna på dagis och ja, jag vet inte hur öppen jag ska vara här, men jag har frågat massor med gånger om Rocky var som andra barn? Är det han gör normalt? Och det har pratats bort. Men nu är det jobbigt även för dom som jobbar där – som har massor med vana och tålamod. Dom ser att han inte bara ger sig på mig, utan även på sina kompisar och nu är karusellen igång. Det känns skönt för att nu kanske man kan få nån slags hjälp, både han och vi. 

Vera

Inget klokare. 

15 mars, 2017

Jag måste börja med att hylla min veterinär – Per Schönbeck i maglehem, för att han alltid ställer upp och har en jäkligt bra service. Jag har lite problem att gå från jobbet och bad om att få en tid så sent som möjligt. Jag fick en tid kl 17, efter att han stängt. Sånt är guld värt. 

När jag kom idag kände han genast genom Vera och han kunde konstatera direkt att hon har vätska i buken. Han informerade om att det kunde komma om det var nåt fel på levern eller hjärtat bla. Han lyssnade på hjärtat och det lät bra. Han föreslog att vi skulle göra ett ultraljud för att kunna se både lever och hjärta, och titta efter svulster. Vera blev rakad på magen och sen fick hon lägga sig på ett bord för att göra en undersökning. Min fantastiska hund låg stilla på rygg i över 5 minuter men Per kunde inte se nåt avvikande. 
Vi pratade lite till och så ville han ta pulsen på henne. Nu började Vera skaka lite och Per såg brydd ut. Han hämtade en annan manick än sin klocka och stoppade upp typ en pulsmätare i gumpen på henne. Pulsen låg på 135-140, och det sa mig väl inte så mycket förrän han sa att den skulle ligga på 70! Jag vill röntga, sa Per. Han tog en bild, och en till, en till och en till. Allt såg bra ut MEN hjärtat kan vara lite förstorat. Han gick till och med och hämtade sina läkarböcker men inget stämmer. 

Levern såg bra ut på både ul och röntgen och hon dricker inte mer än vanligt. Har man problem med hjärtat så brukar man bli trött, och ofta blek för att blodet inte pumpar runt som det ska, hostar och man kan höra blåsljud på hjärtat. Inget av detta stämmer. Så vi är inte direkt klokare. Men nåt är ju uppenbarligen fel. 

Vi har tagit blodprov för att se om hon har förhöjda värden av nånting. Sen var det inte så mycket man kan göra. Vi får se vad blodprovet säger, helt enkelt. Han tyckte att jag skulle åka och göra ul på hennes hjärta hos en specialist, men jag avvaktar tills vi fått svaren. På hans inrådan så klart. Även om hon har en hög puls och svullen mage är hon ju som vanligt annars. Pigg och glad. 

När vi höll på att röntga henne tittade han på henne med en sån fin blick, ”hon är en drömpatient”. Och jag håller med, så jäkla duktig hon är! Hon följer min minsta vink och är så trygg. Ligger när jag ber henne och stannar där för att jag sitter hos henne, hoppar upp och hoppar ner för att jag ber henne, och är så lugn. Tänk att hon låg helt stilla på rygg så länge när hon blev ultraljudad. Fantastiska Vera, hoppas vi hittar snart vad det är för fel på dig, och du blir frisk. 

Motion, Vera

Vera, du driver med mig?

14 mars, 2017

Vera ska till veterinären imorgon, jag är orolig och sjukdomsbilden är den här:

För ca 2 månader sen hittade vi kräk lite överallt här. I bädden, under trappan, vid dörren, men vi kom aldrig på vem det var utan det var en 50% chans på vilken hund som. Sen slutade Vera äta vilket inte är alls likt henne. Vi väntade ut henne och när hon äntligen åt kräkte hon en stund senare. Nu visste vi vilken hund som var skyldig. 

Det första jag tänkte på var att hon ätit nåt som satt sig i tarmen och jag kände genom magen, men där kändes inget konstigt. Jag tänkte ge det tid, och Morgan skyllde det på att vi hade ny mat och hon inte tyckte om den. Nåväl, så ny är ju inte maten utan vi har haft den sen i somras och hon tyckte minsann om den innan. Så tid fick det bli. Jag hade en teori om att maten var så mycket bättre (för det är den, spannmålsfritt från Royal petstore) att hon kände att hon inte behövde så mycket mat längre. 

Tiden gick och Vera var som vanligt, höll vikten och var lika pigg. Tills förrförra veckan. Då svullnade magen så den nästan såg ut att spricka och ryggraden stod upp. Nu blev jag nervös, jag var säker på att nåt satt fast i tarmen och jag ville ge det ett försök att lösa det. Receptet blev, mat med olja, bakteriekultur och ägg för att hon skulle äta, och mer motion. I helgen när vi var ute och gick blev hon plötsligt väldigt trött, och bajsade löst. Jag mailade veterinären direkt när jag kom hem och fick som sagt en tid imorgon. 

Ikväll var vi ute och gick en sväng, och när hon vägrade gå efter bara 2 kilometer blev jag rädd. Tänk om hon mår så dåligt och jag tvingar ut henne. Så jag vände på klacken och gick hemåt igen. Då jävlar blev det fart, drag i kopplet och jag började springa. Ja vi sprang nästan 3 kilometer efter det och då var hon som vanligt igen. Driver hon med mig?

Det stämmer inte riktigt, hade nåt suttit fast i tarmen hade hon varit lös i magen hela tiden. Nu gör hon fina bajskorvar 4 av 5 gånger. Ingen feber eller nedsatt allmäntillstånd, och hungrig igen. Jag hoppas på en röntgen imorgon som säger nåt lätt, inte att hon har ett gosedjur i magen eller en tumör. Just tumören är jag skiträdd för med tanke på att hon hade juvertumörer för 1.5 år sedan. Nästan 5 kilometer fick vi ihop och en hel del spring av det. 

Allmänt, Hundarnas kompisar, Min förstfödde, Utflykt, Vera

Hallå? Är du kvar?

30 oktober, 2016

Jag har haft världens mest fullbokade vecka! Ingen rast och ingen ro, Hundskola, byte av menyer på jobbet och i övrigt har tiden fullkomligt sprungit iväg. Jag satt igår och tänkte skriva ett kort inlägg, mest för att meddela att jag lever! Men vet ni vad? Inte ens ett foto har jag tagit på hela veckan. Eller jo, på menyer men det var väl inte riktigt vad jag tänkte på. 

Igår var vi på roadtrip, jag, Rocky, mormor och morfar. Först ut var gittes för jag hade beställning på en mössa i färgerna röd, blå och vit. Jag fick köpa två randiga tyger, en med blå och vita ränder och en med rödvita. Och så skulle jag ha fotbollstyg för det hade jag med beställning på, och så börjar det bli kallt och jag fick nån idé om att sy fodrade mössor. Jag köpte nåt som hette minky och var riktigt gosigt flis men jag har inte provat än. Sen såg jag ett så mysigt tyg med världens finaste rosa och grå plustecken på. Jag blev modig och har nu tänkt sy min första tröja.. Till Nikki. Mönstret är utskrivet och nu ska jag bara sätta ihop lapparna och rita. Och klippa. Men mest vill jag bara klappa på tyget, det var så fint. Vi körde vidare till ekohallen och där hade dom halloween-jippo och en del av personalen var utklädda. Den första vi såg var en man med en yxa i huvudet, och massa blod.. sen en zombie-nunna, en djävul och ett antal häxor. Rocky kollade på säkert avstånd och jag tänker fortfarande på den där spökvandringen vi gjorde förra året. Rocky pratar om den fortfarande och han vill INTE dit igen. Stackarn, ärrad för livet. 

Idag sken solen men det blåste rått. Jag var ute och fixade hos djuren, hönsen fick en ny matskål, gjord av en ränna till stuprören. Morgan hade en meter över sen bygget så jag köpte bara ett par nya ändar och hållare och nu har dom jättestor plats att äta på, och jag slipper leta efter tråget eftersom dom bara sprätt runt på det innan. Och så snodde jag en hundskålsställning av Morgans bror som han slängde här bak för 1.5 år sedan. Han vet nog inte om att den är här och dessutom hade ställningen rostat lite. Den blir perfekt att ha inne hos hönsen nu när det börjar frysa och jag kan ha en skål inne i taget och byta med när vattnet fryser. 

Sen frågade Linda om vi skulle ut och gå med hundarna, det är ju evigheter sen jag var ute och gick. Innan gick jag minst varannan dag och hade flåset uppe – nu är det flera månader sen. Det var så skönt att komma ut, och vindstilla i skogen. Mitt ryggslut har börjat dumma sig igen och knäna känns svaga och jag tror att det är för att jag inte går längre. Det får bli ändring. Det var inga nyheter med Vera och Lizzy, Lizzy är på Vera hela tiden och Vera låtsas som det regnar. Hennes tålamod skulle jag vilja ha. Lizzy bet henne vid nåt tillfälle så jag såg att Vera blödde på läppen, men inte en tillstymmelse till att säga ifrån. Jag tror Vera älskar Lizzy och ser henne som sin lilla bebis som aldrig blir stor. Ni får några bilder från sist dom sågs – telefonen är fortfarande tom på bilder. Okej, här var hon kanske liiite trött på henne. 

Allmänt, Vera

Det var en principsak

29 juli, 2016

Vi köpte huset 2002 och jag hurrade över gräsmatta. Jag lyckades nog samla på mig tre gräsklippare (ju fler desto roligare?) och jag minns att det var ett jäkla Meck att få igång nån varje gång. Nu var det väl inte så att jag klippte gräset så himla ofta, måste ju va bra väder så man kan sola samtidigt osv, men halva nöjet var ju att mecka igång den här gräsklipparen. Det höll inte min bättre hälft med om som gick och köpte sig en åkgräsklippare. Sen dög visst inte den längre och han köpte en sprillans ny. Helt onödiga pengar enligt mig som tyckte att mina tre som stod i längan var jättebra (halva nöjet att få igång en, kom ihåg det), men en ny var ju bättre. Jag vägrade klippa gräset med såna där nymodigheter, och när mina ihopsamlade gräsklippare åkte till tippen lovade jag att jag skulle minsann inte klippa ett enda grässtrå till på denna gräsmattan. 

Jag är ett gräsklippar-proffs. Det ska vara soligt så man kan sola samtidigt. Och det ska vara en lagom gammal gräsklippare, inget sånt där nytt som driver själv, nej det ska puttas så man får lite träning samtidigt. Och motorn ska helst vara en briggs & stratton, det är kvalité. Det var kanske inte det du trodde när jag påstod att jag var proffs? Jag är proffs på att starta gräsklippare. Ge mig en skruvmejsel och en kork bensin så ska jag få den att gå. Jag dödade en manlighet en gång med det receptet.

Nu håller ju Morgan på att renovera det gamla uterummet och han har inte haft tid att klippa gräset på säkert 3 veckor. Han är jätteduktig där han håller på och i ärlighetens namn har jag inte dragit mitt strå till stacken. Jag har dåligt samvete över det men samtidigt får nån roa barnen. Jag sprang runt här med min cylinderklippare men det var ett FÖR stort jobb, även för ett proffs. Så jag skulle överraska idag. Det svåraste av allt var att få upp längan. Det tog tre vändor till runkbåset för att hitta rätt grej att få upp längeporten. Ja, porten är igenskruvad pga storm för x antal år sedan. Men jag fick ut skruvarna, och några extra. Sen skulle skiten öppnas, och det var fan omöjligt. En tung jäkla dörr som inte ens passar där och fullt med nässlor överallt. Så just när jag står där och sliter kommer Morgan hem. Så bra gick det med den överraskningen. 

Gräset blev klippt i alla fall och det blev till och med uppräfsat. Sen ringde jag efter trimmern för nu jäklar tänkte jag göra det ordentligt. Den har varit utlånad ett tag och i ärlighetens namn (igen) vet jag inte ens hur den ser ut, så intresserad är jag! Hem kommer ett stort röjsåg! Jag fick sele och grejer på mig och sen sades det att det bara var att gasa. Jag gasade och sågade av 1 stolpe till staketet, gjorde 2 hål i nätet på staketet, fixade 3 streck i muren och det kom 4 gnistor när jag kom för nära rutschkanan. Men nu behöver jag nog inte göra det på ett tag. 

Ikväll åkte jag och Vera till Linda och Lizzys damm för vi behövde visst svalka av oss. Det var mest Vera som svalkade av sig och på köpet fick hon en viss mörk ton.