Browsing Category

Personligt

Daryl Dixon, Personligt

Dåligt humör

4 februari 2019

Jag var på riktigt dåligt humör hela dagen igår, och tyvärr även idag. Och jag var sinnessjukt trött igår, glömde gå igenom kommande vecka vilket resulterade i att jag missade att Leon hade utvecklingssamtal. Känner mig som en usel mamma och människa.

Och Dixon är i en jobbig period, väldigt vaktig och på helspänn. Det stressar något enormt och bara tanken på att vi ska ta samma beslut som för ett år sen får mig att gråta. Han hade sin sämsta period precis den här tiden och sen blev det bättre framåt våren. Kan en hund vara vinterdeppig?

Och jag undrar varför mitt humör är så dåligt? Jag tar ju anti-depressiva för min pms en viss tid i månaden men under mens och precis efter ska de inte behövas. Men mitt humör känns pms’igt ändå just nu. Kan man ha pms jämt? Ska jag och Dixon ta Premalex alltid? Det kanske skulle lätta på stämningen hemma..

All work and no play, Personligt

Dagen före

23 januari 2019

Som jag har velat, vänt och vridit, ältat och funderat. I en hel vecka. Och imorgon är det dags att ta ett beslut.

Ni kanske tänker att jag gör en för stor grej av det här och det kanske jag gör, men det här är inget självvalt utan det känns som jag fått det dumpat i knäet. För två veckor sen fick vi beskedet om nedläggning och för en vecka sen fick jag reda på mina alternativ. Jag har haft svårt att bara låta det landa och smälta det.

Idag och igår träffade jag de två olika cheferna och nu har jag gjort en lista på de olika för- och nackdelarna med båda jobben. Min slutsats är väl att om jag ska vara egoistisk och bara tänka på mig själv är ett alternativ det bästa men ska jag tänka på trygghet och i ett större perspektiv så är det andra bättre.

Jag TROR att jag har valt men ska släppa det nu och hoppas att jag vaknar imorgon och att allt känns självklart.

All work and no play, Personligt

Valet och kvalet

17 januari 2019

Jag vet varken ut eller in just nu. Ibland önskar jag att någon kunde ta beslut till mig och säga vad som blir rätt. Kanske jag ska gå till någon som kan spå min framtid?

Jag har varit i kontakt med de chefer på de arbetsplatser jag väljer mellan. Den ena känner jag sen innan och den andra har jag hört mycket gott om och hon var supertrevlig i telefonen. Nästa vecka ska jag besöka dem båda, få se scheman och veta lite mer och båda två kan möta mitt lönekrav. Det ena jobbet är i Malmö och det andra är i Lund.

Jobbet i Malmö lockar mer rent arbetsmässigt. Nackdelen där är att det bara finns garanterad tjänst till 1 juni och det är ju skit att behöva börja om då. Enligt chefen kan den tjänsten bli ledig efter det men hon vet inte i dagsläget.

I Lund blir jag erbjuden en fast tjänst direkt, med möjligheter att utvecklas och avancera senare. När det kan bli vet jag inte utan det är när/om tjänster blir lediga. Chefen där är jättebra och tror på min kompetens.

VILKET SKA JAG VÄLJA??

Seriöst så vet jag varken ut eller in just nu och jag har en vecka på mig att bestämma mig. Jag hatar sånt här, det är så mycket som står på spel. Tänk om jag väljer fel?

Avslutar med en random bild från #10yearschallenge

All work and no play, Personligt

Vad vill jag?

14 januari 2019

Ja vad ska man säga? Jag står inför ett vägskäl i livet och vet faktiskt inte vad jag ska göra. Tack och lov känner jag mig lugn i det och vet att det kommer lösa sig. Den stora frågan just nu är: VAD VILL JAG?

Vi hade möte på jobbet förra veckan och där fick vi beskedet att enheten vi jobbar på ska pausas på obestämd tid. Ingen chock direkt, vi har haft dålig beläggning sen i somras och dåligt med förfrågningar.

Så nej, ingen chock och jag ska ju ändå byta till en annan enhet så mig spelar det ju ingen roll. Men då kom nästa besked, den enheten kanske inte ens kommer öppnas men det var inte 100% bestämt än.

Men idag fick jag veta att öppningen av den nya enheten också kommer pausas. Så nu står jag här och vet inte vad jag ska göra. Vi har möte på onsdag och får då mer information om när vi lägger ner och vad de kan erbjuda oss. Jag vet i dagsläget att det finns en tjänst på en boende för flickor och på ett boende som precis har hbtq-certifierats vilket jag tycker låter jätteintressant. Tjänster på enheter med inriktning på missbruk finns nog också men de ligger ganska långt bort.

OCH JAG VET INTE VAD JAG VILL. Just nu känner jag att kanske jag vill göra något helt annat, men vad? Jag har faktiskt sökt ett annat jobb som inte alls har med behandling att göra men det är ju det jag är utbildad inom. Ska jag byta företag? Ringa gamla jobb? (Nej!!) Var jag dum som inte tog jobbet jag fick i somras?

Så många frågor, så lite svar. Suck.

Högtid, Jul, Personligt

Dålig måndag

10 december 2018

Jag känner i hela kroppen att det här inte är en bra dag. Jag är irriterad och trött. På grund av jobb och barn som ska till skolan så har jag ställt klockan varje dag sen förra söndagen och kommer att få göra det tills nästa fredag. Vill bara få sova ut!!

Har huvudvärk, det spänner på ett ställe i bakhuvudet. Småförkyld är jag också, sådär så jag varken känner mig frisk eller sjuk och inte vet om jag kan träna.

För träna det borde jag! Har tappat det helt och känner mig klumpig och smidig. Och viktväktarna har gått rent åt ……… inte följt det på ett par veckor utan tvärtom tryckt i mig allt jag sett. Som för att vara tvärtom mot mig själv, om jag inte har några ”regler” att följa så går jag bananas. Varför är jag såhär??? Jag ser sunkig och ful ut och kroppen har exploderat.

Vad mer? Det är så kallt ute, inte vinter-kallt utan Skåne-kallt. Fyra grader och svinkalla vindar. Jag blir så torr om händer och i ansiktet. Blåsan på fingret har spruckit och sitter på ett ställe så jag hela tiden kommer åt såret och det gör så ont.

Vad mer? Nej usch, jag ska se ett avsnitt till av Modern Family nu och sen ta tag i dagen och mig själv.

Igår klädde vi granen och och åt en god andra advents-middag, så mysigt.

Barnen, Livet, Personligt

Kladdkakans dag

7 november 2018

Det var visst kladdkakans dag idag upplyste min chef mig om idag och när jag upplyste barnen om det ikväll fick jag två reaktioner.

Leon: Åh men eftersom vi inte har någon kladdkaka idag kan vi ju fira imorgon!

Nemo: Började gråta.

Han är läskigt sockerberoende, undrar vem han ärvt det av.. vi bakade iallafall en kaka ikväll, jag hade inte nämnt det för dem om jag inte tänkt det. Kalle jobbar natt så vi har haft en egen myskväll ikväll. På kvällspromenaden med Dixon åkte Nemo inlines hela rundan och nu ligger de och sover i min säng.

Idag har jag varit på möte hela dagen och förutom förkylningen har jag har hemsk mensvärk i magen och ryggen. Fan vad jobbigt det är! Kan knappt fokusera och Ipren hjälpte inte. Det gav med sig framåt kvällen men nu drar det igång igen, hatar det..

Imorgon är jag ledig, så skönt! Ska baka och städa lite, ta ner halloween-grejerna för att använda på spökrundan med Leons klass på fredag.

Men nu blir det ett avsnitt av Modern Family till och sen läsa en stund. Började på en ny bok igår som var jättebra så jag fastnade i den i över 1,5 timme.

All work and no play, Personligt

Låt veckan gå fort

24 september 2018

Är inne i min mest intensiva jobbvecka i schemat, nackdelen med att vara ledig mycket i perioder. Jobbade långt pass i helgen, dygn idag till imorgon, heldagsmöte på onsdag och dygn torsdag till fredag. Längtar alltså till fredag..

Jag är inte lika avgrundstrött som förra veckan men känner mig lite konstig av Premalexen. Har ingen aptit alls på morgonen och inget sug efter att äta. Svårt att få i mig lunch också. Lite ångest har jag också men jag vet inte om det är av medicinen eller något annat som skaver.

Om två veckor har jag årets ”ensam-vecka” och jag både ser fram emot det och inte. Det är superskönt att rå om mig själv, ta det lugnt och helt styra min tillvaro. Men samtidigt är det lång tid att vara från familjen. Dock jobbar jag mycket den veckan så den kommer nog gå fort.

Fin bild som Camilla tog på Stationsfesten för två veckor sen.

Livet, Personligt, Workout

Dålig sömn

18 september 2018

I två nätter nu har jag drömt jättemycket och sovit så himla dåligt, helt slut på dagarna. Det har varit stressiga drömmar om allt från höjder till svinkoppor och jag minns drömmarna supertydligt. Tänker dock inte tråka ut er med att berätta vad de handlade om, finns det något tråkigare än folk som berättar om sina drömmar??

Igår var jag på vårdcentralen och pratade om PMS, min viktuppgång och dåliga hy. Jag har fått Premalex utskrivet och imorse var jag och tog blodprov så de kan kolla mina värden. Så nu hoppas jag att det hjälper och att jag kanske får något svar, eller så får jag bara acceptera att jag skött mig himla dåligt med vad jag stoppat i mig.

Träningen är svårmotiverad just nu, får verkligen tvinga mig. Igår körde jag en halvtimme på träningscykel på gymmet och valde ett random hill-program. Svettig och möra ben fick jag av det och det kändes bra, viktigt att hålla igång kondisen nu med ett löparuppehåll.

Idag styrketränade jag efter att ha tagit blodprov och det gick också bra, gillar det mer och mer.

Nu ska jag vila lite innan det är dags att äta lunch och innan skolan slutar. En promenad med Dixon ska jag också hinna med..

Personligt, ViktVäktarna

Rivstart

31 augusti 2018

Första vägningen idag. Jag valt att väga mig på fredagar eftersom jag alltid tyckt det känns bäst. Om någon tycker det är jobbigt att läsa om vikt och siffror så sluta läs här. Många tyckte det skulle vara kul/inspirerande/peppande att hänga med på den här resan så jag väljer att skriva om det. Tycket man det är jobbigt kan man undvika inlägg markerade med Viktväktarna.

Iallafall, jag var riktigt nervös inför dagens vägning men det hade jag inte behövt. Minus 2,3 kilo! Helt galet. Mest vätska, det fattar jag också men det känns bra och peppande med en riktig rivstart. Så, nu är det bara att kämpa vidare med typ 15 kilo till. Om jag pallar så mycket…

D2480A36-550A-4545-B272-EAF2FF22942B
Jag har inte tagit några nya bilder idag så det får bli några på min älskade farmor som skulle ha fyllt år idag. Idag är det även tre år sen sista gången jag träffade henne och på söndag är det tre år sen hon gick bort. 💔

Personligt

TW CW – kropp & vikt

25 augusti 2018

Jag vet inte hur jag ska skriva, hatar att behöva skriva det men det är väl lika bra att gå rakt på sak antar jag. Och de som tycker det är jobbigt, mår dåligt och blir triggade av att läsa om kropp, vikt och viktnedgång behöver inte läsa.

Jag har gått upp jättemycket i vikt. Och det kommer väl inte som en överraskning för någon eftersom, ja det syns ju tydligt. Och jag mår skit över det såklart, med en uppfostran i vårt samhälle så mår man ju ofta dåligt över att inte vara smal och snygg vilket är två saker som tydligen ska höra ihop.

OBS!! Här vill jag flika in att jag inte tycker att det är fult att vara överviktig. Jag tycker inte att det är fel. De jag känner eller ser ute som inte är ”normsmala” tycker jag ser fantastiska ut. Men på mig själv sitter allt fel och ser hemskt ut, tycker jag.

Och det är inte bara utseendemässigt. Mina kläder passar inte längre. Ångesten över att hösten kommer och jag inte har några byxor jag kan ha. Att vinterjackan kommer vara för liten. Och nej, det här är ingen inbillning. Jag har fått köpa nya, större kläder för att ens ha något att ta på mig i våras och nu i sommar. Oh nu sitter de kläderna som ett korvskinn. Upp, upp, upp pekar vikten och när jag idag ställde mig på vågen fick jag en chock. Sen i vintras när jag sist vägde mig har jag gått upp 7 kilo och sen jag vägde mig gången innan det ungefär 10 kilo. Så ja, 17 kilo plus. Det är ingen inbillning eller ”något som inte syns”. För syns gör det, och känns.

Jag orkar knappt springa längre. Långa pass är ett minne blott, tempot har dragits ned avsevärt och det är skitjobbigt. Och jag har inga träningskläder att ta på mig. Har fått köpa ett par nya linnen, shorts och en sport-bh.

Mina vanliga bh:ar skaver så jag har ständiga märken, jag får skavsår mellan låren och under överarmarna när jag springer och allt känns uppriktigt sagt förjävligt.

Och hur kunde det bli så här kan man ju undra? Jag tränar ändå 4-5 gånger i veckan, löpning och styrketräning, och det är väl det som gör det här så skämmigt. Att jag tränar så mycket men bara går upp i vikt. Jag väger alltså nästan lika mycket som när Leon var nyfödd.

Nu vill jag inte ha några kommentarer om att jag ska strunta i vågen, att jag är fin som jag är och att jag ”bara” behöver göra si eller så. Jag mår skit och tänker på det här typ 80% av min vakna tid. Och jag skäms, jag skäms så himla mycket att jag seriöst haft tankar på att inte träffa gamla kompisar jag inte sett på ett par år på grund av hur jag ser ut.

Jag märker det på omgivningen också. När jag gått ner i vikt och var normsmal så fick jag så mycket komplimanger för hur snygg jag var, hur duktig jag var och vilken inspiration jag var. Nu ekar det tyst vill jag lova, det är ingen som tycker man är snygg när man går upp i vikt. Och jag vill starkt poängtera att det har inget med min känsla att göra, att jag vill att folk ska säga att jag är snygg. Jag vill bara understryka hur fucked up samhället är och hur mycket värde vårt utseende har. Mina nära och kära älskar mig lika mycket vad jag än väger men det är säkerligen någon som bakom min rygg utbrustit: Oj vad hon har gått upp i vikt!

Och när hände detta då? Ja säg det.. efter förra sommaren tyckte jag att jag lagt på mig lite, skaffade en PT och hade ett par månader. Dock var jag för ofokuserad och kände att det var inte värt pengarna då så jag slutade i december och där sa det pang och jag gick snabbt upp i vikt. Fattade det inte själv.

En kompis la upp en bild på mig från en fest i somras och när jag såg den ville jag försvinna. Herregud. Satte den bredvid en ett par år gammal bild och skillnaden är enorm.

Jag mår skit över att se skillnaden. Jag måste göra något åt det här för att inte tappa det totalt och idag signade jag upp mig på ViktVäktarna. Typ det enda sätt jag inte gått ner i vikt med. Så, det är dags att börja om igen. Tyvärr kan jag inte förlika mig med det här och älska mig själv för hur jag ser ut. Det påverkar min löpning och det lider jag av. Så, det var min sanning som jag inte velat skriva om innan för att jag skämts så mycket. Även om det är uppenbart för alla som ser mig så kan jag ju låtsas må bra om jag inte pratar om det.

Jag vill kunna ha mina kläder igen, sjukt att behöva köpa allt nytt. Jag vill orka springa långt och snabbt igen. Jag har säkerligen fått hälsporre på grund av min snabba viktuppgång och belastningen har blivit för mycket. Jag vill bara må bra i min kropp.

Så ligger det till. Vill ni att jag skriver om den här resan? Redovisar hur det går? Eller är det bara jobbigt att läsa om? Jag vet inte hur jag ska göra men era åsikter kanske kan hjälpa mig välja.

Personligt, Running

Ont i hjärtat

27 februari 2018

Det har varit en ledsam dag, nu känns allt så definitivt. Jag vet att jag skriver i gåtor och jag kommer skriva vad det handlar om, snart. Men jag vet att folk i sånna här situationer har en tendens att ifrågasätta och jag orkar inte behöva gå in i försvar. Det är jobbigt nog som det är.

Jag skriver om träningspasset jag körde idag istället. Jag jobbade dygn från igår och slutade 9.30 idag. Har börjat ta med träningskläder till jobbet eftersom det är lika bra att komma iväg direkt, åker jag hem först blir det lätt att jag stannar där.

Jag googlade upp ett intervallpass på morgonen och körde det på löpbandet på gymmet, så här såg det ut:

Värm upp 10 minuter i lugnt tempo.
5 x 1 min i ett tempo 10 sek snabbare än din tävlingsfart på 5 km, med 30 sekunders vila.
2 min vila.
Upprepa hela intervallsekvensen två gånger.
Avsluta med 10 min nerjogg.

Ett effektivt pass som var lagom jobbigt, ett bra sätt att starta veckan på. Imorgon börjar jag jobba klockan ett och ska träna ett styrkepass innan det.

FD8A4683-FB6B-4D47-B0FB-CD7FCC2B25EE

Livet, Personligt, Running

Tufft beslut

25 februari 2018

Och så var helgen över för mig. Ska strax åka till jobbet och göra ett dygn där. Men det har varit en bra helg, spontanträff i fredags och igår körde vi en lugn dag. Det var soligt men kallt ute och vi åt tacos och spelade tv-spel och tittade på solsidan. Jag fick till en springtur på eftermiddagen. 10 km i sol och jäkligt kalla vindar, hade behövt klä mig lite varmare för jag höll på att frysa ihjäl i början. Men skönt ändå att få lite frisk luft och solstrålar på näsan.

D91E34BC-BBC4-4DEC-A316-D77FA9632FE6

Men vi har också tagit ett jobbigt beslut den här helgen. Ett sånt där beslut som vi borde tagit för länge sen men dragit ut på för att det är för jobbigt att säga det rakt ut. Jag skriver mer om det sen men vill lösa lite praktiska saker först. Det är det enda rätta och vi borde gjort det för länge sen men det är så himla jobbigt och ledsamt.

Livet, Personligt

Ont i bröstet

1 februari 2018

I förrgår på jobbet så kom det en smärta över bröstet successivt smygande. Märklig känsla, som träningsvärk typ men ändå inte. Det gjorde ondare och ondare och kändes när jag rörde mig och även vid in- och utandning. Inte som ett tryck och det kändes liksom ytligt och sitter ovanför brösten. Igår var det bättre och jsg gick och tränade. Hade ett kasst pass men det berodde inte på att jag hade ont utan för att jag var trött och omotiverad och arg på mig själv av olika anledningar. Det gjorde lite ont när jag tränade men inget som hindrade det jag gjorde.

Sen försvann det onda och jag tänkte att det väl var någon konstigt träningsvärk för att jag lyft eller vridit mig konstigt när vi renoverat. Idag hade jag glömt att jag överhuvudtaget haft ont fram tills strax innan 23 då jag reste mig ur en fotölj. Då slog smärtan till från ingenstans, jättekonstigt. Men det känns ytligt fortfarande, som om det ligger mellan huden och benet typ.

Vad kan det vara?

F39B67DB-5E98-4F48-AFB4-9EA9BD31B854

Barnen, Personligt

Våld i skolan

27 januari 2018

Jag hatar att känna att jag inte kan skydda mina barn, det är den värsta känslan som finns. Ju äldre de blir, desto mindre kan jag skydda dem. De bryter sig loss, frigör sig bit för bit och jag måste släppa efter.

Idag hände det en sak i skolan som jag blev otroligt upprörd och ledsen över. En klasskompis till Nemo hade letat efter en bok, någon frågade vad den hette och Nemo kom ihåg och svarade att den hette Fy Farao. Ett annat barn sa då till ett tredje barn att Nemo sagt Fy Farao åt honom varpå det barnet från ingenstans flög på Nemo och tog strypgrepp. Nemo blev såklart jätterädd och ledsen, både för själva händelsen och för att hans halsband som han fick i doppresent gick sönder.

Jag blir så jävla arg. Hur kan ett barn så oprovocerat flyga på ett annat barn och ta strypgrepp? Det oroar mig att det är den reaktionen som spontant kommer. Det gör ont i mig att Nemo inte kan vara trygg i skolan utan ska vara rädd för att bli utsatt för våld. Ett strypgrepp som är så hårt att en relativt gedigen halskedja går sönder. Det är fruktansvärt.

Kalle skulle iväg med Nemo och hans kompisar på Laserdome och fått en kort rapport om vad som hänt men när jag hämtade Leon så stövlade jag in och pratade med Nemos lärare som kommit ut från toaletten precis när det hände. Jag sa precis vad jag tyckte och tänkte. Jag skyller absolut inte på skolan och jag förstår att de inte har resurser men jag tycker inte barnen ska vara ensamma i kapprummet. Det är ofta väldigt stökigt och bråkigt där.

Enligt läraren hade barnet som gett sig på Nemo varit jätteledsen för vad han gjort, brutit ihop tre gånger och bett om ursäkt flera gånger. Mamman hade kontaktats och en anmälan till rektorn var gjord. Nemo berättade att han accepterat hans ursäkt och att de hade lekt efteråt. Läraren trodde inte att barnet skulle göra om det för han var otroligt ångerfull.

Jag kanske överdriver men jag kan inte släppa det. Känner mig jätteledsen och arg och vill göra något mer, men det kanske inte finns mer att göra. Jag tycker bara att barnen är så stora nu att de vet vad ett strypgrepp innebär, det kan göra stor skada. Vi har utvecklingssamtal på torsdag och jag kommer att prata om det igen, kanske mer för min egen skull? Barn släpper det och går vidare lättare tror jsg. Hoppas jag. Jag vill verkligen inte att Nemo ska känna sig rädd när han är i skolan och att han ska känna att det finns risk för att bli utsatt för våld.

De är bara åtta år, jag är livrädd för hur det ska bli framöver.

B511EEB5-919F-40D4-9EB0-695AA7B64ACD

Personligt, Running

Nyårsspringet 2017 & Mål för 2018

1 januari 2018

Jag hinner aldrig springa på julafton då det är så mycket annat som ska göras men att springa på nyårsafton är en tradition jag haft de senaste åren. Och ett lite längre pass, över en mil. Känns bra inför en dag med mycket mat och dryck och som ett bra avslut på året och ett avstamp in i det nya.

Igår var det tre-fyra minusgrader och lätt snöfall när jag gav mig ut med Annie. Hon har fått följa med på alla mina springturer här då hon blir helt tokig när jag tar på mig springkläderna.

Eftersom det är så mycket snö i skogen så sprang vi på grusvägen mot Gävunda, sprang sex kilometer och sen vände vi och sprang tillbaka. 12 kilometer totalt och det gick bra men var lite jobbigt i slutet.

61C28F51-23CF-4586-879E-3BB57DAF4CDF

ABA99CE4-B1AE-4BE2-B382-2DF20A1836AB

25CD31F4-7129-4FB9-8DA6-35041A510A9A

9E38B9D8-367F-4119-A5DE-D6F212463924

Jag har gått upp mycket i vikt under december, helt galet. Alla kläder spänner, till och med mina ringar sitter sjukt tight. Mycket mat, godis och vin har gjort sitt och när vi kommer hem ska jag, än en gång, ta tag i mig själv. Vi åker hem den tredje och från den fjärde blir det både socker- och alkoholfritt för min del. Undantag om jag skulle bli bortbjuden till exempel. Lite rivstart på det nya året och jag gillar nystarter och att ha ett projekt.

Jag gav mig själv en nyårspresent igår, en anmälan till Ultravasan 45. Jag älskade det loppet, trots ösregn nästan hela tiden och smärtan i benen. Det var helt fantastiskt och jag vill göra det igen. Klurar även på Köpenhamn Marathon i maj, vågar jag…?

Så, målen för 2018 är att komma i form igen och ta mig an lite långa lopp. Ska bli så roligt!

Personligt

Pissed off

5 december 2017

Idag har min bägare runnit över och jag har känt mig så jäkla arg. Jag brukar vara bra på att släppa saker som har med jobb att göra men det här har jag tagit personligt och kan inte skaka av mig. Det känns så jävla pissigt att bara få skit när man bara biter ihop och försöker och försöker. Så. Nu ska jag sova.

IMG_7110

Are U kidding me??, Personligt, PMS

Älskar att vara kvinna

20 november 2017

Den här månaden har varit förjävligt ut ägglossnings- och menssynpunkt. Tack och lov har PMS’en varit okej iallafall. Lite känslig för vissa saker, typ att folk inte tycker om mig längre.

Iallafall, nu får ni höra detaljer. För ett par veckor sen så kunde jag riktigt känna ägglossningen. Det var som att livmodern bara svullnade upp och jag fick ont och byxorna blev för små på ett par timmar. Det gick över rätt snabbt tack och lov men för ett par dagar sen fick jag mens och igår kväll slog jordens mensvärk till. My god alltså. Sjukt ont, kunde knappt somna och idag har livmodern känts dubbelt så stor och skavt. Varje steg jag tar och direkt jag sätter mig så gör det ONT. När jag reser mig gör det ONT.

Fy fan vad jag älskar att vara kvinna alltså, så mycket som är fantastiskt med det. Så här ont brukar jag inte ha och definitivt så här länge. Har beklagat mig inför ALLA på jobbet iallafall, då känns det lite bättre.

IMG_6739

Personligt

Fel fokus

20 oktober 2017

Jag hamnade i en diskussion på jobbet idag angående hashtagen #metoo. Ingen jätteallvarlig diskussion men jag blev lite irriterad, tror att det kanske lyste igenom. Personen jag pratade tog upp det och började prata om problemet med hashtagen, att det finns kvinnor som ”rider på vågen” och bara lägger upp den för att liksom.

Ja det finns säkert en liten liten del kvinnor som gör det för idioter finns det överallt men att belysa det som problemet i sammanhanget upprör mig. Att lägga över problemet på kvinnorna, as usual. Det är ett icke-problem i sammanhanget och jag tycker det är bra att hashtagen visas och att historier berättas. Det jag delade med mig av igår pratar jag aldrig om. Jag har skämts, jag har känt mig full av skam. Anklagat mig själv, jag fick skylla mig själv helt enkelt. Jag tyckte det var SJUKT jobbigt att lägga upp de historierna och skrev till och med en ”varning” när jag länkade på Facebook eftersom jag tänker att min familj tycker det skulle vara jobbigt att läsa.

Egentligen vill jag bara skrika ut det, berätta för att så mycket skit jag fått ta. Detaljer om situationer som är så sjuka att jag knappt tror att det hänt när jag tänker på det. När de här dolda berättelserna kommer ut, det är då folk förstår tror jag. Bara för att man inte blivit överfallen och våldtagen i en mörk gränd av er främling så ska det man varit med om inte förminskas.

Ja jag blir så upprörd när jag tänker på det, bäst att avsluta.

IMG_5881

Personligt

#metoo

18 oktober 2017

En hashtag som, tyvärr, har tagit över sociala medier. Tyvärr som i att den finns och att det är så ofantligt många som använder den. Finns det någon kvinna som inte blivit sexuellt trakasserad eller utnyttjad av en man? Jag tror inte det. Det finns nog de som hävdar att de inte blivit det men det är de som håller männen om ryggen eller personer som Elisabeth Höglund som anser att ”det är väl inte så farligt”.

Jag har inte varit i närheten av att råka ut för vad många andra tvingats vara med om men det som hänt ska ändå inte förminskas eller glömmas bort. Det har hänt och det var fel.

I skolan och på ungdomsgården blev jag konstant tafsad på. På brösten, på rumpan, mellan benen. Fasthållen och sen tog killarna sig friheter. Kommentarerna ropades efter mig i korridoren, kommentarer om min kropp som gjorde att jag tillslut gick med sjukt dålig hållning för att inget skulle synas.

En pojkvän som kränkte och misshandlade fysiskt och psykiskt i nästan 2,5 år och som tjatade till sig sex i de mest konstiga situationer.

En kompis som tjatade till sig sex.

En chef som trakasserade mig och mina kvinnliga kollegor så vi tillslut anmälde. Det gick till rättegång. Han blev friad. Inte på grund av att vi inte blev trodda utan på grund av att ”så var stämningen på kontoret”.

Jag träffade en kille ute på en nattklubb och jag följde med honom hem. När vi hade sex började han plötsligt slå mig och bet mig hårt i ansiktet och i armarna. Jag hade blåmärken i form av tandavtryck länge efteråt.

Jag skulle lämna Möllan efter en kväll på krogen när två män försöker få in mig i en bil. Jag gör motstånd och slår den ena med en knytnäve i ansiktet och tack och lov kom en person precis då och skrämde bort dem.

Jag träffade ett gäng kollegor hemma hos en av dem. Plötsligt när vi sitter i soffan börjar mannen till kvinnan vi var hemma hos att smeka mig på rumpan och ryggen när vi alla sitter inklämda i en soffa.

Det sorgliga är att jag skulle kunna fortsätta med jättemånga fler exempel. Och alla jag känner skulle bara kunna fylla på i en oändlighet. Det är så många som tycker att jag är överdriven och drar alla män över en kam med vad ska jag göra då? När främlingar, pojkvänner, äldre män och kompisar som alla är MÄN har tagit sig friheter på mig och min kropp. Det är vidrigt och de som gastar inte alla män kan dra åt helvete. Jag VET att det inte är alla män men tillräckligt många för att jag inte vågar chansa mer iallafall.

IMG_5841

Personligt

Mitt nya äventyr

17 oktober 2017

Då var det dags att avslöja det jag fifflat med de senaste tre veckorna, och mått både bra och dåligt över.

IMG_5657

Jag har fått ett nytt jobb. Det känns jätteroligt men samtidigt tråkigt då jag i dagsläget har världens finaste människor som jag jobbar med och jag är alltid glad när jag åker till mitt jobb. Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats någon gång förut och jag kan ärligt säga att jag aldrig tyckt det känts tråkigt att gå dit.

Och varför söker man annat jobb när man har ett fast jobb som man trivs väldigt bra på? Det har varit rörigt länge nu på vår arbetsplats, sen i våras har vi haft det kaosigt med sjukskriven chef, olika chefer som haft oss så länge, svårt att få in personal och så vidare.

Jag var missnöjd med vissa saker när chefen kom tillbaka från sin sjukskrivning och sa att om jag ska behöva känna mig orättvist behandlad så kommer jag söka mig vidare. Då sa min chef att hon ville ge mig en viss tjänst men att allt inte riktigt var klart med den. Jättebra tänkte jag för jag ville jättegärna ha den tjänsten, som inte fanns än på arbetsplatsen.

Men tiden gick och jag hörde inget mer så i juni sa jag att om jag inte fick något besked innan jag gick på semester så skulle jag börja söka andra jobb. Och jag fick inget besked och strax efter jag gått på semester så slutade vår chef och då kändes det ju ännu mer kört.

Så jag började söka nytt jobb, och bara jobb jag verkligen kunde tänka mig eftersom jag inte haft någon panik med att hitta nytt då jag ändå trivts.

I september var ju på en intervju på ett ställe som jag tyckte jättemycket om och de ringde redan dagen efter och berättade att de ville gå vidare med mig och ringa referenser och se mina betyg och arbetsintyg. Efter några nervösa dagar så ringde mig igen och erbjöd mig jobbet, och jag blev så himla glad! Dock ville de att jag skulle börja ganska snabbt och jag tänkte det kunde bli problem, vilket de blev.

Chefen ville, och kunde, inte släppa mig tidigare eller bevilja någon tjänstledighet då vi inte har någon som kunnat jobba för mig. Fanns inget att göra. Alternativet var ju att jag sa upp mig men jag ville ju helst ha tjänstledigt plus att våra tre månaders uppsägningstid gjorde att det nya jobbet inte kunde vänta på mig.

Förra fredagen fick jag ett ”final date” av nya jobbet, kunde jag inte börja då var de tvungna att gå vidare med någon annan. Och jag kände att det var kört, ringde chefen och fick det bekräftat. Det var då jag grinade i bilen på väg till jobbet.

Men när jag ringde nya jobbet för att berätta så ville de ändå inte släppa mig och efter några turer fram och tillbaka så slutade det med att jag sa upp mig och skrev papper på nya jobbet förra veckan. Jag har inte velat skriva något innan jag berättat för kollegorna men det löste chefen genom att outa mig på vårt APT idag. Jag blev lite tagen på sängen men ändå skönt att det blev sagt.

Och det visade sig att eventuellt kan jag både få tjänstledigt samt slippa de tre månaderna jag har som uppsägningstid då det finns en person som kanske är aktuell att vikariera för mig. Det hade känts väldigt bra så det är vad jag hoppas på nu.

Och till alla mina kollegor, jag kommer sakna er så SJUKT MYCKET så ni anar inte!