Race Reports

På den här sidan kommer jag att samla  alla mina lopprapporter och lite bilder från loppen. Från de första trevande 5 kilometerna 2012 till ett helt marathon 2014! Enjoy!

Skärmklipp 2015-03-29 08.09.10

Österlen Lyser Marathon 2014

Alltså, vad ska jag säga? Hur ska jag börja? Jag har sprungit ett MARATHON. Jag gjorde det faktiskt, det känns helt galet. Men vi kan ju ta det från början. Hemma i Veberöd var vädret perfekt men när vi körde märkte vi att det var väldigt dimmigt ute och när vi kom till Gärsnäs och det hade blivit mörkt såg vi knappt någonting. Vi hittade till idrottsplatsen och där mötte jag upp Bea och Erika och fick min nummerlapp och tidtagarchipet. Ett toalettbesök var på sin plats och sen var det bara att vänta in starten. I år var det olika startgrupper och vi som sprang hela maran startade först, sen stafettgruppen och sist halvmaran. Jag stod i startfållan och det närmade sig start och jag tänkte: Nu! Det är nu det händer!

 
Starten gick och vi gav oss av. Jag tog det lugnt som planerat eftersom jag aldrig har sprungit så långt så är det svårt att veta hur man ska lägga upp det. Kilometerna tickade på och det var riktigt mörkt och dimmigt. Förra året kunde jag se löpare långt långt framför mig, pannlamporna lyste upp reflexvästar i ett långt led, men i år syntes inte ett skit. Jag blev lite nervös att jag skulle springa fel eftersom det var så dålig sikt men jag hade hela tiden andra löpare omkring mig. Mammas kompisar som Leon uttryckte det. Han var även väldigt imponerad över att jag var snabbare än bilen och tyckte det var kul att alla sprang i pyjamas och reflexväst. Första stoppet var efter nio kilometer i Hammenhög. Där stod även min alldeles egna hejarklack i form av Kalle, Ninni och Mikael och alla barnen. Så härligt att se dem och vilken pepp de gav mig. Jag kände mig stark och hade inga problem att kuta på så efter lite energidryck och kramar sprang jag vidare. Nemas problemas, det enda som var jobbigt var att jag inte såg någonting, becksvart och dimmigt och väldigt blåsigt en del sträckor. Vid 15 kilometer fick jag lite små känningar på ovansidan av vänster fot och lite i vänstra knäet. Ingen fara på taket men jag tog det fortsatt lugnt. När jag kommit 19 kilometer fick jag lite flow, det onda släppte och och ökade farten lite. Andra stoppet var i Borrby där jag passerade halvmaran på ungefär 2.20. Jag träffade min hejarklack igen och fick mer energidryck. De tyckte jag såg stark ut och det kändes så också. Jag fortsatte vidare för att beta av loppets andra halva och plötsligt var jag helt ensam, inte en enda löpare i sikte, varken framför eller bakom mig. Det var kolmörkt och jag kunde inte se långt framför mig, knappt marken heller. Jag sprang och sprang och började noja över att jag sprungit fel men plötsligt lyste min pannlampa upp en reflexväst en bit framför mig. Vilken lättnad!  Jag ökade lite för att komma närmare och snart såg jag även en till löpare.
När jag sprungit 2,5 mil började båda mina fötter att göra ont. Och båda knäna, och höfterna var väldigt stela. Kilometerna rullade inte på som innan utan kändes plötsligt längre. Jag försökte rulla på fötterna medan jag sprang för jag ville inte stanna och gå eftersom det då skulle ta längre tid att komma i mål och jobbigt att komma igång att springa igen. 27 kilometer passerades och då var det ”bara” 15 kilometer kvar och målet blev liksom lite lättare att ”ta på”. Mina kära vänner och familj stod igen vid ungefär 30 kilometer och hejade på mig och jag fortsatte. Benen, knäna och fötterna gjorde ondare och ondare och det började bli riktigt jobbigt. Eller, orken var det inget fel på men smärtan… Inte nådigt. Men det var bara att fortsätta. I Brantevik stod Kalle, Ninni, Mikael och barnen och väntade på mig och jag fick beklaga mig lite över hur ont jag hade. De var superpeppande och nu var det ju bara fem kilometer kvar, jag skulle klara det! Lite Coca Cola fick jag i mig innan jag skulle vidare. Den sista halvmilen var ingen lek. Kroppen gjorde så ont och nu hade jag ont även i axlarna och i nacken. Men jag fortsatte springa, ville absolut inte börja gå. När det var tre kilometer kvar kom en tjej ikapp mig som jag pratade lite med. Hon hade sjukt ont i låren och började gå efter ett tag. Jag kämpade på de sista lååååånga kilometerna och snart såg jag Simrishamns centrum och visst att det inte var långt kvar. Stapplade som om jag vore 90 år uppför en backe och sen kom jag in i centrum. Vet ni hur ont det gör att springa på kullersten när man har sjukt ont i fötterna?? My god, ingen lek alltså. Men jag ökade farten, kom in på gågatan och blev påhejad av massor av människor, Kalle och Ninni skrek på mig och jag SPRANG in i mål!
blogger-image--413776641
Fy fan så jävla gött. Jag gjorde det!! Jag var färdig, behövde inte springa en meter till. Bea och Erika som sprungit halvmaran stod också vid målet och det var så härligt att se alla. Efter lite snack och kramar så fick jag äntligen sätta mig i bilen och åka hem. Jag var svettig men frös ändå, borde äta men mådde illa och jag fick sitta och blunda hela vägen hem för att inte spy. Väl hemma tog jag en lång, kokhet dusch men blev ändå inte riktigt varm. Smorde in typ hela kroppen med Ormsalva med chili och arnica och sen la jag mig under två täcken och två filtar men frös ändå. Det värkte precis överallt och jag visste inte hur jag skulle ligga. Tillslut somnade jag iallafall och vaknade genomsvettig en stund senare men jag hade inte så ont längre. Och så ringde klockan 06.45 imorse. Underbart. Jag stapplade nerför trappen men kroppen känns ändå okej idag även om jag är öm och stel lite här och var. Galet hungrig är jag också. Jag kollade tiden imorse också: 4.46.48. Det är jag nöjd med. Mitt mål var att springa på under fem timmar och det gick ju. Drömmen var 4.30 och det hade jag nog klarat om jag inte haft så förbannat ont och tagit det liiiite mindre lugnt i början. Men det är mindre viktigt, jag kom i mål och det är huvudsaken!
 

Veberödsrundan 2014

Vilken perfekt dag för ett lopp! Perfekt väder och temperatur, jag gick hemifrån 20 minuter innan starten och hade ändå gott om tid på mig. Banan var mycket bättre än förrförra årets och jag kunde varenda lutning, varenda sväng och varenda backe. Perfekt att veta vart jag kunde trycka på ordentligt och vart jag skulle ta det lugnare.

Starten gick och det var bara att springa på. Med ett mål på 35 minuter fick jag inte springa långsammare än 5-tempo så jag tänkte att jag kör på och höll mig mellan 4.30 och 5.00. Vi sprang förbi vårt hus vid ungefär 2,5 kilometer och där stod Kalle och barnen och hejade. Åh vad jag älskar att se dem på sidan av banan, det ger så mycket energi! Vid 3 kilometer stod Mirijam och Sigge och hejade på, underbart! Så fint av Mirijam att komma och heja på sin klubbkompis fast hon själv inte skulle springa. Sen var det bara att kuta på. Tog rygg på en tjej med bra tempo men sprang om efter ett tag, tog rygg på ett par andra men sprang om även där. Vid 5 kilometer kände jag att det höga tempot började ta ut sin rätt men det var bara att köra på, 2 kilometer kvar, en piss i havet! Vid 6 kilometer ökade jag ytterligare men då började flåset ta slut och jag frustade som en säl där jag kutade fram. På upploppet stod både Mirijam, Kalle och alla barnen och Mirijam skrek på mig och jag tog i med det lilla jag hade kvar, mjölksyran sprutade i benen och jag passerade mållinjen. Stannade klockan…
 
32.25!! Amen lägg av!! Svinbra tid ju, helt galet att JAG klarade det! Så sjukt nöjd och stolt över mig själv! 5 minuter snabbare än förrförra året och 2,5 minuter snavade än mitt mål. Jag slog fler rekord idag. Snabbaste kilometern gick på 4.10 minuter, jag passerade 5 kilometer på 23.10 och jag sprang 7 kilometer i 4.45-tempo. Alltså det känns helt galet. Det är drömtider! Det är också galet vad ett lopp kan göra. När jag tränar tröskelpass dör jag nästan av 4.40-tempo i 2 kilometer så det här var verkligen över all förväntan.

Midnattsloppet Malmö 2014

Ja vad ska man säga om kvällen? Jag vet som vanligt inte vart jag ska börja riktigt men jag måste säga att Midnattsloppet är ett väldigt roligt lopp. Det är riktig känsla och när jag gick fram mot starten med alla andra, med hög musik som pumpar ur högtalarna och eld som sprutar upp ur startbågen så kände jag mig som en stjärna. Innan loppet sprang jag på Bea och Erika, mina Österlen Lyser-kompisar, och de sa så gulliga saker till mig! Att jag inspirerade och var deras löpcoach, hur fint?? Jag värmde upp ordentligt för första gången inför ett lopp och när det närmade sig gick jag till min startgrupp.
Startskottet gick 21.40 och alla var sjukt taggade och rusade iväg, jag med. Kom upp i 4.30-tempo direkt men fick slå av lite för att orka hela vägen. Det kändes fint, lite ansträngd i vaderna men flåset var fantastiskt. Plötsligt kom 3-kilometersmarkeringen och det gick verkligen snabbt som attans och jag fick upp hoppet lite. Jag kände mig liiite trött och trodde inte att jag skulle komma i mål under 50.58 men tänkte att jag ska få en tid i närheten iallafall. Sprang på och försökte att inte komma över 5.05-tempo. Det var inte alls trångt så det gick att springa på bra hela tiden. Vid 6 kilometer tyckte jag mig vara lite för trött för vad som var bra och jag tänkte att nu tar kroppen slut vid 7 kilometer, resten blir en kamp och tiden dålig. Men på något sätt fick jag nya krafter trots att jag sprang förbi båda vätskekontrollerna med vatten och energidryck och jag missade helt 7- och 8-kilometersskyltarna. Plötsligt kom en skylt som visade 9 kilometer och jag kände mig oerhört stark och tänkte att nu jävlar! Ökade till 4.35-tempo och klarade att hålla det, kutade på, jag SPRANG verkligen och på upploppet tog jag i det sista jag hade, kom i mål och stängde av klockan. När jag tittade på min tid höll jag på att börja gråta…

49.48!! Jag klarade det, jag sprang milen på under 50 minuter! Med råge också! Jag som inte trodde jag skulle klå 50.58 gjorde det med en minut och tio sekunder. Alltså, jag kan knappt tro det, det är helt sjukt!! Tack benen, tack kroppen och tack pannbenet som gör att jag blir bättre och bättre. Tredje personbästat i år!! Grymt!

Immeln Trailrun 2014

Många av er har sett vad som hände igår på loppet. Jag blev tvungen att bryta och det känns FÖRJÄVLIGT kan jag meddela. Av flera anledningar. Nummer ett eftersom jag inte ville bryta, jag fixade springet och jag fixade det BRA! Och nummer två för att jag känner mig så förbannat dum och korkad, jag skäms och är arg på mig själv. Det som hände var att jag sprang vilse, såklart. Vad fan trodde jag?? Jag har världens sämsta lokalsinne, är usel på att hitta och ouppmärksam. Och jag sprang inte lite fel heller, när jag och två andra som kom ikapp mig upptäckte att vi var fel så var vi i fucking BLEKINGE, ett helt annat landskap! Hur sjukt?? Då hade vi sprungit nästan tre mil, hade minst två mil tillbaka, slut på vatten och det var nästan 30 grader varmt. Så då fick vi lov att bryta. Vi hade inte kommit tillbaka innan tiden för loppet gick ut och jag hade kommit hem jättesent och eftersom det var Leons födelsedag ville jag inte missa precis hela hans dag. Och loppet var ju ändå kört för min del… Så jävligt surt!! Jag hade ju förberett mig så, peppat och tränat och kände mig stark och ja, allt kändes bra.

Trots värmen gick första milen som en dans och det var väldigt vacker natur. Väldigt tekniskt på sina ställen och ibland var jag tvungen att gå. Men det var så himla roligt och jag kände mig stark. Det skulle vara en vätskekontroll efter cirka två mil och när jag sprungit längre än så började jag ana oråd. Jag hade inte sett tävlingens rödvita snitslar på länge heller men eftersom vi skulle följa Skåneleden en del av loppet så trodde jag inte det var någon fara. När jag kom till ett ställe med massor av fällda träd fattade jag att jag var fel och när en annan löpare kom ikapp som hade lagt in kartan i någon app så kollade vi och insåg att vi var så jävla fel! Åhhhh den känslan! Så uppgiven jag kände mig. En till löpare kom ikapp och tillsammans tog vi oss till en väg och han fixade skjuts till oss. Alltså, skammen att komma till mål i bil… Fan! Jag är så arg på mig själv! Jag hade klarat det och jag hade kommit in på under fyra timmar om jag inte vore så otroligt korkad! Vi hade tydligen missat att svänga av Skåneleden någonstans efter någon mil och sen kommit in på Blekingeleden som idiotiskt nog är markerad med samma färg. Alltså, ja jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig. Besviken, ledsen, arg, skamfylld, dum, korkad… Vad trodde jag liksom? Jag vet ju att jag inte kan hitta någonstans. Jag vet att jag kommer kunna skratta åt det här längre fram och se det som en kul grej, och jag vet ju nu att jag fixar distansen. Jag bröt ju inte för att jag inte orkade, men ändå. Just nu ser jag inte så mycket kul i det även om jag fattar hur roligt det måste vara för andra. Skönt att det var fler som sprang fel iallafall, om man får vara sån. Hade jag varit själv hade jag nog lagt mig ner och gråtit. Förutom jag och mina kompanjoner så hade två till sprungit väldigt fel och fick bli hämtade och ett par till pallade inte utan liftade tillbaka.
 

SM-milen 2014

Jag kan knappt tro det men det gick fan att slå mitt PB på 51.18!! Det känns helt galet och jag är så jävla nöjd och grymt stolt över mig själv! Och över min partner in.. running, Mirijam som också fick en kanontid idag. Och det gör det hela ännu roligare, att jag har någon att dela det här med. Vi tränar ihop, vi körde dit ihop, hem ihop, sms’ar och peppar varandra och ja, det är ett otroligt stöd och så kul att dela det här med någon som känner samma galna passion. Vi kom till starten i god tid, hämtade nummerlappar och spotade lite kändisar. Gick på en kolsvart toa och Mirijam fick lära känna en ny, underbar sida av mig, nämligen hur uppstressad och stirrig jag blir när jag är nervös. Vi träffade på Suz och kände oss väldigt peppade inför loppet.

Klockan 15.30 gick starten och vi satte av. Platt och härligt och en rolig bana. Jag hade som mål att ligga på 5.05-tempo eftersom jag sprang Malmömilen på 5.09-tempo och då skulle jag ju få en bättre tid. Jag hade ingen hejaklack med mig idag men det dök upp en surprise ungefär vid Triangeln i form av några släktingar till Kalle och jag blev så glad när jag sig dem! Kända ansikten på vägen är bästa peppen under ett lopp. Kilometrarna rullade på genom stan och formen kändes fin. Det var inte alls trångt som på Malmömilen utan jag kunde köra mitt race hela tiden. Men vid åtta kilometer började jag bli väldigt trött. Det kom ganska hastigt och jag kände plötsligt att Fan, hur ska jag orka?? Men jag pinnade på och lovade mig själv två härliga vilodagar om jag bara höll vägen ut. Jag tänkte att jag måste kämpa för det blir ju inte lättare att få en bra tid utan svårare och svårare hela tiden så jag kunde ju inte ge upp när jag var på god väg. Vid nio kilometer började jag nästan må illa, nej fan ska jag behöva spy?? Snart såg jag Malmö Stadion torna upp sig framför mig och då var det bara 500 meter kvar. 500 meter. Ett par hundra meter, sen in på stadion, ett knappt varv på banan och sen i mål. Jag tänkte att jag skulle kräkas om jag tog i mer men gjorde det ändå och kämpade mot mål och hörde mitt namn ropas ut i högtalarna när jag passerade mållinjen.
50.58!! Yes! Jag klarade det, 20 sekunder snabbare än Malmömilen och nytt PB, så jävla GÖTT!! Jag fick min medalj, hämtade vatten som jag klunkade i mig och gick sen och satte mig i gräset för att pusta ut. Såg snart flera andra ur Coach K Runners och satte mig ned dem, bjöds på kladdkaka och blev fotade. Och så kom Mirijam in på Stadion. Suz sprang till henne och peppade henne sista biten till målet medan jag fotade. Jag är så otroligt glad för att vädret slog om för annars hade jag absolut inte kunnat genomföra ett så bra lopp. Nu var det 19-20 grader, molnigt, lite blåsigt och regnet hängde i luften så det blev nästan perfekt. Och nu ser vi framåt mot nya mål! Nästa lopp Assmountain Runners (min och Mirijams löpargrupp) blir Veberödsrundan i september!

Malmömilen 2014

 blogger-image-451429243
Som ni vet så gick det ju jävligt gött igår. Jag och Mirijam var väldigt peppade och hade bra känslor inför loppet och det visade sig ju stämma. Kroppen var stark och jag hade inga problem att orka hela vägen. En miss jag gjorde var att stå långt bak i min startgrupp och det var massor med folk och svårt att komma fram. Jag hade planerat att följa en farthållare som sprang i 5-tempo men de såg jag inte ens till utan jag låg en bit bakom 5.30-farthållarna vilket kändes lite stressigt. Strax efter en kilometer såg jag att någon låg på marken och flera personer stod runt om. När jag sprang förbi tittade jag och såg en kvinna ligga på marken. Jag tittade på hennes ögon och de var helt väck och såg riktigt obehagligt ut. Eftersom det stod många runt om henne redan så sprang jag vidare eftersom jag ändå inte skulle kunna göra något.

De första fyra kilometerna var det trångt och jag kunde inte hålla mitt tänkte tempo men gjorde mitt bästa för att ta in tid genom att springa om och göra spurter på sidorna när tillfälle gavs. Min klocka blev lite ding av allt folk och visade lite knepiga tempon emellanåt men jag försökte hålla mig runt 5, ibland låg jag på 5.20 och ibland på 4.40 och så svängde det däremellan. I år hade de dragit om bansträckningen något och till min stora glädje var det min hatsträcka som var borta. Vet inte varför jag ogillat den men den har alltid varit kämpig och ändå långt kvar till mål. Igår gick det dock hur gött som helst så jag sprang på. Vi kom upp i stan och det är häftigt att springa där när de satt upp staket och massor med människor står bakom och hejar. Kilometer sex, sju och åtta kom och gick och det var vid nionde kilometern som jag kände att krafterna började ta slut men där stod Kalle och barnen och hejade och jag fick kraft att kämpa på in i det sista. Alldeles innan mål var det en spurtsträcka där man skulle springa allt man kunde och de som fick bäst tider vann en IPad mini. Jag spurtade mitt bästa men det var inte speciellt snabbt eftersom jag var rejält trött och bara glad att vara i mål. Jag stoppade klockan på 51.18 och blev så jävla glad för att jag persat och kapat tiden med mer än en och en halv minut. Hämtade medalj, vatten och frukt och gick sen för att möta min hejarklack.
Jag är sjukt nöjd med min prestation och min tid. Nöjd över att kroppen höll hela vägen och att jag verkligen kunde satsa. Men såklart funderar jag på vad jag kunde fått för tid om jag ställt mig längre fram och kunnat springa snabbare från start. Hade jag fått en bättre tid eller bara kört slut på kroppen för snabbt? Jag stannade inte vid någon av vätskekontrollerna för även om det var ganska varmt så kände jag inte att jag behövde det utan ville hellre spara på de dyrbara sekunderna.

blogger-image-1938879492

 

Toughest 2014

Alltså, var börjar jag? Jo, jag kan börja med att säga att Toughest är en av de roligaste upplevelser jag varit med om och ett sjukt kul lopp. Jag var så nervös helt i onödan! Jag mötte upp Ninni och Kira ungefär en timme innan start, vår fjärde medlem, Linnea, fick för ett par dagar sen förbud av sin läkare att starta då hon hade en inflammation i foten. Vi kollade in en del hinder och jag kände att jag inte skulle klara i princip någonting. Vi lämnade in väskorna och gjorde oss redo för start, så redo som vi kunde bli…

12.10 gav vi oss av och första hindret som bestod av tre rader jättestora höbalar gick jättebra och jag kom över utan problem. Det var nog här som tävlingsmänniskan i mig kom fram och jag fick lite mer självförtroende. Så jag taggade till och satte iväg. Många hinder att klättra över och jag hittade en teknik som funkade och det gick bättre än förväntat. Första hindret jag blev lite nervös för var rep som hängde över vatten som man skulle klättra över. Jag tog tag i repet och slängde upp benen och försökte klättra över, hängandes upp och ner. Kom inte så långt innan jag släppte fötterna och drog mig genom vattnet med bara händerna på repet. Tack och lov var inte vattnet så kallt som jag föreställt mig. Över grindar, klättra uppför nät, springa med tunga säckar genom massa bildäck… Allt gick jättebra och jag hade inga problem med orken. Efter ett tag kom vi fram till fler vattenhinder. Över och under en massa grindar i vatten, kräla genom rör som gick ut i vattnet, krypa under bryggor.. Vattnet kändes tack och lov inte kallt alls. Ungefär halvvägs stod Kalle, Mikael och barnen och hejade och det var så fint att se dem.
blogger-image-1562099833
Bara att fortsätta framåt och nu kom lite svårare hinder. Ett där man gick med armarna på två stänger trillade jag ner ifrån nästan direkt, den första väggen att klättra uppför med ett rep fick jag inget grepp på då mina skor var så blöta och bara gled, och så ringarna. De testade jag inte ens utan simmade ut en bit i havet istället som ”straff”. Det var mycket springande i sanden och det var jättejobbigt och tungt. Snart närmade vi oss slutet och hoppade mellan sandhögar och kom fram till isvaken. Jag trodde den skulle vara dökall men det var ingen större skillnad mot havet faktiskt. Jag kutade vidare och kom fram till vägg nummer två och nu klarade jag faktiskt att klättra upp med hjälp av ett rep! Så jäkla nöjd! Sen fick jag lite höjdskräck för man skulle hoppa ner sen och väggen var typ 2,5-3 meter hög. Men jag fixade det, fortsatte och kom till den äckligaste delen av banan, en jävla gegga som STANK, nästan som koskit. Det var väl tång och äckel från havet som vi fick klafsa oss igenom och ja, sen skulle vi under en sjukt låg bom så det var bara att hålla andan och kräla igenom driten. Och efter några meter, en till. Fy fan vad jag luktade och när jag trodde det var över så skulle vi kräla under ett lågt skynke i flera meter i geggan. Det var tack och lov bara vanlig gegga så det luktade inte så förfärligt. Nu var det mindre än en kilometer kvar och ett berg av höbalar väntade. Bara att häva sig upp på trötta armar och sen klättra ner på andra sidan. Sen var det bara de tre sista hinderna kvar. Tyvärr klarade jag inte något av dem så jag tog två straffvarv och spurtade sen i mål.
blogger-image--1605338753
Min fina Juristen tog emot mig i mål och det var så roligt att träffa henne! Och jag var så jäkla glad och nöjd och hade haft så otroligt roligt! Det trodde jag inte innan kan jag säga. En efter en trillade mina lagkamrater i mål och alla var jättenöjda och hade haft skitkul. Jag vet inte riktigt vad min tid blev men någonstans mellan 1.10-1.15 tror jag. Men det spelar mindre roll, det viktigaste var att komma i mål och det gjorde jag!
blogger-image-271602057

Aidsloppet 2014

Innan varje lopp så har jag en dröm om att ha sjukt mycket energi och bara flyga fram och få en sjukt bra tid. Så blev det INTE idag. Första kilometern gick jag ut rätt hårt och det var väl misstag nummer ett. Eller misstag nummer ett var egentligen att jag drack FYRA glas vin igår. Mmmm jag vet, fyra glas vin dagen innan ett lopp, det är inte så smart. Men men, bara att bita ihop och kuta. Men så varmt det var, solen gassade från en klarblå himmel och det tar otroligt mycket energi från mig. Och sen började backarna. Lååååånga, sega jäkla backar och min puls sköt i höjden och låg närmare 170 och backarna tog aldrig slut! Det var uppför mer eller mindre i flera kilometer och när jag passerade femkilometersmarkeringen så kändes det som döden att ha hälften kvar.

Min puls fortsatte att vara hög och steg över 170 och jag förstod inte hur jag orkade fortsätta med dem skyhöga pulsen. Sex kilometer kom, sju kilometer… Här kom jag ikapp några som sprungit förbi mig i början och efter ett tag passerade jag dem. Nu var det plattare men min puls var ändå hög och steg ännu mer, det var SJUKT varmt och en brutal motvind emellanåt. Skönt med fläkt men jobbigt som fan med motståndet. Kilometern mellan åtta och nio kändes så in i helvete lång och jag tänkte att jag skulle vara glad om jag kom under timmen, typ 57-58 minuter. Nio kilometer kom och min plan att öka gick väl sådär. Lite lite ökade jag och när upploppet äntligen kom tog jag mina sista krafter och spurtade i mål. När jag slog av min klocka trodde jag inte mina ögon. 53.28. 53.28!! Mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och bara 30 sekunder från mitt personbästa! Mina tankar på att slänga springskorna och aldrig mer ta ett löpsteg försvann och jag blev sjukt glad. Om jag fick en så bra tid på ett så jobbigt lopp känns det som möjligheten för stordåd ligger nära. Och foten höll hela vägen och gjorde inte ett dugg ont, YAY!
blogger-image--1932847209

 

Österlen Lyser Halvmarathon 2013

Herregud, vart ska jag börja? Vilket lopp!! Jag har aldrig varit så bra som idag! Ursäkta skrytet men det är SANT! Starten gick klockan 18 och det var 500-nånting löpare som i reflexvästar, pannlampor och andra blinkade ljus skulle springa maraton eller halvmaraton. Strax innan starten träffade jag Lina vars blogg jag ganska nyss börjat läsa och det var jättekul! Starten gick och min plan var att ligga strax under 6-tempo för att få en bättre tid än på Malmö Halvmarathon men ändå spara på krafterna. Det var kolmörkt ute och ingen gatubelysning men framför mig hade jag ett långt band av löpare vars lampor och västar lyste upp och det var skithäftigt.

Temperaturen var perfekt, det blåste ingenting och regnet slutade ungefär en halvtimme innan starten så det var så skönt ute. Det rullade på och vid fyra kilometer stod plötsligt Kalle och barnen! Vilken överraskning, vi hade bestämt att de skulle stå vid nio kilometer i Hammenhög och jag fick genast en energikick av att se dem. Och plötsligt var jag i Hammenhög! Det gick verkligen snabbt, och bra. Inte ett dugg jobbigt och där fick jag en energigel och en flaska energidryck som jag snabbt slurpade i mig. Gelén smakar ju skit men är sjukt effektiv så det är bara att bita ihop. Och här ökade jag tempot lite och låg på ungefär 5.40. Tog rygg på lite olika människor men märkte att jag bara ville om, hade absolut inte tålamod att ligga bakom. Nästa gång jag kollade klockan hade jag sprungit 13 kilometer och det var här det tände till ordentligt. Jag sprang inte, det var som att benen bara rullade på och kroppen var en maskin. Det var inte ett dugg jobbigt och jag bestämde mig för att satsa järnet. Så jag ökade och låg på 5.20-5.30-tempo, lite snabbare och lite långsammare ibland.

Och kilometrarna bara försvann, det är en så sjuk känsla som inte går att beskriva men jag önskar jag kunde ge er den. Benen bara sprang men jag behövde liksom inte mota på dem. Flåset och styrkan var ett och kroppen mekanisk. 15 kilometer kom och gick och sen gick 16, 17, 18 och 19 av bara farten. Jag sprang om massor av andra löpare, susade förbi utan minsta ansträngning. Höfterna började bli lite stela men det var inget som påverkade min fart. Och så kom den, skylten som berättade att jag kommit till Borrby där målgången var. Då gav jag allt och ökade till 4.50-4.55-tempo. Kalle och barnen stod på trottoaren en bit från mål och jag fullkomligen flög förbi dem, sprang ikapp två killar och gensköt dem i en kurva och spurtade in i mål. Och så stannade jag klockan.

1.58.02!! Åtta minuter snabbare än på Malmö Halvmarathon och dessutom under två timmar vilket bara varit en avlägsen dröm. Herrejävlar vilken känsla, ni anar inte!! Jag känner mig stark och oslagbar! På halvmaran i Malmö gick jag en hel del på slutet och nu behövde jag inte stanna en enda gång men när jag väl stannat efter målgången så fick jag sjukt ont i höfterna alltså, helt galet, som om kroppen bröts ner direkt. Men efter bilresan hem, mat och en varm dusch känns det jättebra. Trött på ett härligt sätt och inte ont någonstans. Jag hade en ny låt på spellistan, Survival med Eminem, som Ida tipsat om och den var helt galet peppande. This is survival of the fittest, This is do or die, This is the winner takes it all, So take it all. Den texten när kroppen går som en maskin, ja det är oslagbart.

1441

Iformloppet 2013

 Jag och Susanne som jag åkte med kom till Pildammarna en timme innan start och hämtade våra tröjor och nummerlappar. Det var mulet och lite ruggigt ute och jag som tänkt springa i ett linne bytte till Iformloppets egen tröja som i år var vit med orange ringning i halsen. Vi kikade runt lite innan vi träffade de andra i vårt lag som skulle springa 5 kilometer medan jag och Susanne skulle springa 10. Efter en bild var det dags för oss i 10-kilometersgruppen att gå till starten som gick klockan 14. Vi ställde oss ganska långt fram och när starten gick kom vi iväg snabbt och smidigt. Första kilometern passerades förvånansvärt snabbt och jag kände att benen var med mig. Men min klocka fick lite fnatt och mitt tempo växlade mellan 3 minuter, 10 minuter, 7 minuter, 4 minuter… Sjukt störigt men den skärpte sig efter ett tag tack och lov.
889

Min plan var att ligga på 5.20-5.25-tempo och det var inga som helst problem, det gick ofta till och med snabbare än så. När jag passerade 5 kilometer så tyckte jag att det gått löjligt snabbt och jag kände mig fortfarande stark. Jag sprang på och höll mitt tempo, passerade 6 kilometer och nu kändes det att jag höll ett högre tempo än jag brukar. Vid 7 kilometer började jag bli trött och vid 8 kilometer började det bli kämpigt. Men vad fan, 2 kilometer kvar, bara att bita ihop och kämpa på! Tillslut kom jag till markeringen vid 9 kilometer och jag var rejält trött i benen men tänkte absolut inte ge mig. Försökte ligga på 5.20, högst 5.25 och det gick rätt så bra och äntligen kom upploppet. Med mina sista krafter tog jag i allt jag kunde och spurtade i mål och stoppade klockan. Utan att titta på min tid gick jag och hämtade juice, flingor, tidning, bars och mycket annat som delades ut. Sen gick jag ut på gräset för att kolla hur det gått… 52.57!! Kan ni förstå!!? Det är 1 minut och 43 sekunder snabbare än mitt personbästa! Jag är så sjukt nöjd och kan knappt förstå det, jag slog min tid plus kom under 53 minuter. Det är stort!

890

 

Midnattsloppet 2013

Jag kom till Stortorget ungefär en timme innan vi skulle befinna oss i våra startfållor och det var en härlig känsla att se alla människor med likadana tröjor, att vi alla skulle kämpa tillsammans på något vis. Jag hittade ganska snabbt Suzan och några andra från Coach K Runners och vi pratade en stund innan jag lämnade in väskan och gick på toa. Jag fick en bok av Suzan som jag vunnit i hennes blogg, tredje vinsten jag vunnit hos henne! När det var fem minuter kvar så tog jag och Suzan några snabba spurter för att få upp pulsen och sen ställde vi oss i vår startgrupp, 3A.

1504
Och så var det dags, 10 minuter efter att eliten och maskeradgruppen gett sig iväg gick startskottet för oss. Men vi kom typ ingenstans för det var trångt och massor av folk. Sjukt störigt när man är taggad och väldigt gärna vill ha en bra tid, då spelar de där sekunderna stor roll. Men det lättade tillslut och jag kunde öka tempot. Första kilometern passerades på 5.45 och jag tänkte att jag fick ta igen de förlorade sekunderna i slutet. För att slå mitt personbästa på 55.14 var jag tvungen att i snitt ligga på 5.30 minuter per kilometer men av någon jäkla anledning så hittade mina ben ett behagligt tempo i 5.40. Men jag kämpade på och passerade fem kilometer på 27.14 och det kändes lovande, men hälften var ju kvar. Kilometerna rullade på och även om mina lår kändes lite trötta och stumma efter alla squats jag gör så kändes de aldrig för trötta eller helt slut. När jag passerade åtta kilometer var det på tiden 43 minuter någonting och jag insåg att om jag kutade på så skulle jag äntligen klå mitt PB från förra året. Så jag tog i och tänkte att nu jävlar får jag inte ge upp, bara två kilometer kvar, det är ju som piss i havet! Nio kilometer passerades, benen började bli trötta av det högre tempot men jag gav mig inte. Nu var det ju så nära mål!

Och så kom det en trång passage och farten stoppades upp. NEJ NEJ NEJ! Inte nu när jag var så nära, det handlade ju om sekunder!! Men det lättade, jag kunde ta fart igen sista biten innan svängen som tog mig in på upploppet. Där tog jag i allt jag hade och flög in i mål och stoppade klockan. 54.40. 54.40!! Jävlar bad gött! Jag tog mitt PB med 34 sekunder, äntligen!! Den känslan alltså, oslagbar!! Ett lyckat lopp med en bra tid är fan det bästa som finns. Jag är jättenöjd med kvällens lopp och ser fram emot Iformloppet om två veckor. Bara att ladda om och se om det går att pressa fram ett nytt personbästa.

Malmö Halvmarathon 2013

Herregud, vart ska jag börja? Nu har jag iallafall gjort det, sprungit en halvmara, 21 kilometer. Vi åkte in i god tid till Mölleplatsen i Malmö och jag hämtade ut min nummerlapp. Kalle, mamma och barnen åkte sen mot Arenan för att stå vid ungefär halva sträckan och peppa. Jag hittade snabbt några fler ur vårt lag, Coach K Runners, och det var fler än jag som var nervösa. Vi gick mot starten, alla ställde sig i sin startgrupp och inväntade starten.

1198 Jag står bredvid Suzan som jag nu sprungit många lopp tillsammans med, en sjukt bra löparkompis full av pepp.

Efter att den här bilden tagits dog min telefon. What The fuck??!?? Panik!! Jag kan INTE springa ett halvmarathon utan musik, det går bara inte! Tack och lov så fick jag igång skiten strax innan elitlöparna sprang iväg. Och strax efter det var det vi andra som fick ge oss av. Jag såg min gamla capoeira-kompis Torbjörn precis i början och det var kul att se ett bekant ansikte. Sen rullade kilometrarna på. Vi sprang upp i stan och där hade de satt upp staket och åskådarna stod utanför och hejade och jag kände mig nästan som ett proffs. Strax innan Gustav Adolfs Torg såg jag ännu ett bekant ansikte, Lina, som var där och hejade på sin man. De första åtta kilometrarna gick så jävla bra, jag behövde inte anstränga mig ett dugg utan benen gick av sig själva. Jag höll ett jämnt tempo och fick hejda mig lite för att inte dra iväg utan spara på krafterna. Jag höll mig bakom en farthållare med 2.10 som målgång ända upp till Arenan. Jag passerade 10 kilometer på 58 minuter och när jag sprungit över busstorget så stod min alldeles egna hejaklack där! Åh vad glad jag blev! Kalle, mamma, Ninni, Mikael och alla barnen. De gav mig energidryck och en energigel men den var så äcklig att jag inte kunde ta hela. En snabb puss på Nemo och Kalle och så fortsatte jag.

1199

När vi började springa var det mulet och perfekt väder men vid det här laget hade solen kommit fram och jag blir ganska påverkad av det. Men jag fortsatte i samma tempo och det var inte alltför jobbigt. Vid det här laget hade jag sprungit om och ifrån 1.20-farthållaren utan att märka det. Jag passerade 15 kilometer på 1.28 och strax därefter stod Jenny, Ted och barnen. Åh jag blir rörd bara jag tänker på det. Att människor tar sig tid att åka till Malmö och stå och vänta och visa sitt stöd för att jag ska springa förbi dem på några sekunder. Jag är så tacksam och det betyder jättemycket. Nu började det bli jobbigt och kilometrarna kändes längre och längre. Vid 17-18 kilometer var jag tvungen att snabbt springa in bakom en buske kissa, hade jag inte gjort det hade jag nog kissat på mig när jag kommit i mål. Och så var det bara att fortsätta. Benen började ömma, fötterna ömmade lite mer och mitt tempo saktades ner en aning. Och så äntligen passerade jag 20 kilometer (på tiden 1.59) vilken jävla dröm! Nu var det ju bara en ynka kilometer kvar och det skulle bli så satans skönt att komma i mål. Och den kilometern alltså, den tog aldrig slut! Vi sprang efter Ribban, en lång raksträcka, solen stekte och det tog verkligen aldrig slut. Hur lång kan en kilometer vara???

Men så äntligen kom det, upploppet. En vackrare syn har jag väl aldrig skådat och jag tog mina sista krafter och spurtade in i mål på 2.06! Jag är så nöjd med min tid. Mycket bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Och äntligen var jag i mål, jag kunde knappt tro det. Letade efter mamma, pappa, Kalle och barnen men kunde inte se dem så jag gick och fick en medalj, en chokladbar, en banan, ett par löparstrumpor och ett glas. Sen fyllde jag på med vatten och drack och drack, så gott! Jag gick ut på gräset och tog av skor och strumpor, åh vilken känsla! Ringde sen Kalle och de hade tyvärr inte hunnit till målet men jag gick och mötte dem och det var så fint att se allihop. Pappa och Kalle gick för att hämta bilarna och jag, mamma, Nemo och Leon stannade för att pusta ut.

Så, nu är det över. Och jag är så NÖJD och GLAD och STOLT över att jag fixade det! Det trodde jag inte när jag började springa för ett och ett halvt år sen och kämpade för att kunna springa 5 kilometer. Och TACK till er som gav mig låtar här i bloggen, på Facebook och Instagram. Jag la in dem i min lista och tänkte på varenda en av er när låtarna kom! Det hjälpte mig jättemycket! Och tack för kommentarer, sms och all pepp, det är fan helt sjukt att det är så många som bryr sig. NI ÄR BÄST!!

Malmömilen 2013

1549

Åh vad jag önskar att jag kunde skriva vilket bra lopp det blev och att jag bara flög fram och kom i mål på en sjukt bra tid. Så blev det inte. Det blev mycket varmare än jag räknat med och jag drack mycket vatten innan loppet. Jag startade i 50-55 minutersgruppen och hängde på Suzan fram till typ tre kilometer. Sen blev det så trångt att jag inte kom fram och hon drog ifrån lite men jag hade henne ändå inom synhåll. Det kändes bra och jag sprang i 5.15-tempo och tänkte att nu jävlar ska det slås rekord. Men vid fyra kilometer fick jag plötsligt håll. HÅLL!! Jag får aldrig håll. Men jag sprang på ändå och hållet blev värre och värre. Vid 5,5 kilometer fick jag stanna och gå, för första gången gick jag på ett lopp och där var det liksom kört. Hållet blev bättre och jag började springa men det var som att kroppen trodde den var färdig och ville inte alls.

Och så kände jag att jag blev kissnödig. Fast inte på normalt vis utan när jag springer och blir riktigt trött är det som att mina arma barnafödarmuskler inte kan hålla emot det som finns och fastän jag egentligen inte behöver kissa så kommer det ändå. Åh helvete, jättekul att kissa på sig liksom. Tack och lov var vi i ett bygg- industriområde och jag vek snabbt av banan, in bakom ett skjul, kissade och sprang sen vidare. Tur jag gjorde det för strax därefter sprang vi in i stan och det hade ju varit lagom kul att typ kissa vid Åhléns med en massa åskådare. Men hela min kropp protesterade vilt och ville verkligen inte springa mer. Fy fan fan fan alltså vad svårt det är att beskriva hur det känns. Jag fick gå lite igen, kände mig som en loser men vid åtta kilometer tänkte jag att nu måste jag skärpa mig så jag kommer in under timmen iallafall. Vid nio kilometer ville jag lägga mig ner och dö men jag visste att Kalle och barnen skulle stå och heja en bit fram så jag vet ihop. Och där stod dem, världens finaste familj med hemmagjorda flaggor och ropade Heja mamma!

Sen var jag nästan framme och de sista hundra meterna som var en spurtsträcka tog jag i allt jag hade kvar och kom i mål. Tiden blev 58.06 och då var jag superglad över att vara färdig och i mål men nu i efterhand känns det jävligt surt och störigt. Jag ville även sälja mina platser till Malmö Halvmarathon där och då för just nu känns det omöjligt att klara det. Men men, jag hade en dålig dag helt enkelt och formen var dålig. Det var varmt, jag borde nog ätit bättre under dagen men stressade runt och packade och så känner jag av halsen då jag kanske inte borde sprungit alls. Men nu är det över iallafall, även om det inte gick som jag förväntade mig.

1550

Lundaloppet 2013

Vilket lopp det blev! Jag kände mig ju inte riktigt i form idag så det var verkligen tur att jag inte visste om exakt hur jobbig banan egentligen var. Jag ställde mig i 55-minutersgruppen tillsammans med en annan tjej från C K Runners och när starten gick kände jag mig lättad och fick snabbt upp ett bra tempo.

1941
Första kilometern var plan men sen gick det uppåt. En lång och seg uppförsbacke som blev brantare på slutet och den måste ha varåt närmare två kilometer lång och sög verkligen musten ur en. Men sen blev det nerför och vätskekontroll och benen kändes lättare igen. Vid fem kilometer började banan om och mellan sex och nästan åtta kilometer kom den jävliga backen igen och jag kände pannbenet fick kämpa, benen slita och jag flåsade som en gris. Just där och då bestämde jag mig för att skita i vilken tid jag fick bara jag kom i mål men så snart nedförsbacken kom igen kunde jag inte låta bli att ta i lite. Men fan så trött jag var, det var som att springa i seg kola. Tillslut sprang jag äntligen in på idrottsplatsen och innan målet sprang man nästan ett varv på löparbanan. Jag ville verkligen ta i men krafterna var slut. Men en bit innan mål stod Suzan och fotade och skrek åt mig att jag skulle öka och kämpa in i mål så det gjorde jag. Jag sprang allt jag orkade, kryssade mellan flera löpare och kom in i mål på tiden 55.21.

TIO SEKUNDER från att persa men vad fan gör det när banan var sjukt mycket jobbigare än den man sprang tio sekunder snabbare på? Nu drömmer jag om platta banor i Malmö där jag kommer susa fram och få ännu bättre tider. Det var ett grymt lopp även om det ett tag var dödens jobbigt men det är härligt att känna att man har ett pannben som gör att man kämpar vidare.

1942

Vårruset 2013

Jag älskar verkligen att springa lopp! Det är superpeppande och rolig stämning och jag kan verkligen ge järnet. Och så är det bra att ha något att träna till.

Dagens lopp gick jättebra. Jag startade i grupp två och det var trångt och svårt att komma fram i början. Efter första kilometern låg jag på 5.45 min/km och insåg att jag fick försöka öka om jag skulle få en bra tid. Lättare sagt än gjort, speciellt när en del ställer sig i gruppen Springa fort men sen går efter ett par hundra meter, mitt i banan, gärna ett gäng i bredd. Och plötsligt kom det äldre damer som skjutsade rullstolar framför sig, sjukt irriterande! Kul att alla deltar men jag tycker folk kan hålla sig i den startgrupp som passar dem. Det står ju att barnvagnar, rullstolar och annat ska vara längst bak. Men men, på andra kilometern kunde jag öka och plötsligt kom 3 kilometersskylten och det var bara att pinna på. När jag passerade 4 kilometer ökade jag lite till fast jag kände att jag började bli lite trött, men jag hade inga problem att hålla farten. Ett par hundra meter ifrån målet stod Kalle, Nemo, Leon och Karin och det var en härlig syn som gav mig lite extra energi. Nemo ropade: Heja mamma! och jag ökade ytterligare och spurtade in i mål på tiden 26.14. Underbart!!

2010

 

Iformloppet 2012

Ja jävlar vilket lopp. Oj oj oj vad bra det gick! Det var jag, Suzan, Mirijam och Pernille som var ett lag och vi stod nästan längst fram och kom iväg snabbt.
1335
Jag hade satt igång Spotify och stod redo med RunKeeper och två minuter innan starten ringde Kalle (av misstag fick jag reda på efteråt) och sen fick jag inte igång Spotify och RunKeeper hörde jag inget av under hela loppet. Sjukt störigt, jag hade ingen aning om hur snabbt jag sprang! Vid 3,5 kilometer stod hela familjen Ernhake och hejade och det gjorde mig så glad! När man ser bekanta ansikten och får lite hejarop på vägen så ger det faktiskt väldigt mycket energi.

När jag passerade fem kilometer tyckte jag loppet gått löjligt lätt och jag var inte alls trött men vid sex kilometer var jag tvungen att kolla hur jag låg till. Jag blev väldigt förvånad men glad över att jag hade en snittid på 4.45 minuter per kilometer. Vid 7,5 kilometer stod familjen Ernhake kvar och hejade och tog den här enormt vackra bilden:

1337
Men jag ser glad ut iallafall! När jag kom till markeringen för åtta kilometer ökade jag lite men började känna mig trött. Vid nio kilometer började orken ta slut och den kilometern kändes sjuuuukt lång. Men tillslut kom upploppet och jag tog mina sista krafter och spurtade i mål på den fantastiska tiden 55.14! 55.14!! Sex minuter bättre än Malmömilen och tio minuter bättre än första gången jag sprang en mil. Alla i vårt lag sprang på personbästa och var sjukt nöjda med loppet och vi hade en fin stämning runt picknicken efteråt.

1342 1341Sån sjukt bra dag, jag är så nöjd och stolt över min prestation och det är en fantastisk känsla.
1344

Veberödsrundan 2012

Fy fan vad bra jag var!! Ja ursäkta skrytet men jag var faktiskt det.

Klockan 11 gick starten från Idalagården och det blåste och var rätt kallt. Men solen värmde emellanåt och det var lagom temperatur sen när jag kom igång. De första två kilometrarna gick sjukt bra, och de sprang jag på under 11 minuter och det har jag bara gjort en gång och det var när jag sprang med Annie. Men strax efter två kilometer kom mördarbacken. Man riktigt känner döden stå och vänta på en på toppen. Nej då, så farligt var det faktiskt inte och jag kunde hålla farten bra även i backen även om den tröttade ut mig. Sen var vi inne i Idalaområdet igen och jag kände mig rätt så trött men höll farten. Vid fem kilometer var det en vätskekontroll och jag peppade mig till att nu var det inte så långt kvar och ökade lite. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad jag fick för tid vid fem kilometer men jag tror den var bra. När vi kom till sex kilometersmarkeringen låg jag på en riktigt bra tid och jag tänkte att: Nu jävlar ska jag slå rekord!! Så jag ökade, sprang om några och när jag såg vägen in mot målet spurtade jag allt jag orkade den sista biten och kom in i mål med den fantastiska tiden 37.29! 37.29!!! Tre minuter bättre än förra gången jag sprang 7 kilometer och fem och en halv minut bättre än drömgränsen! Och hela TIO MINUTER snabbare än när jag sprang 7 kilometer första gången! Jag är så grymt nöjd och det ska bli kul att se vilken den exakta tiden blev enligt chippet som satt fast på skon, 37.29 är enligt min RunKeeper.

556
Efteråt kom en kvinna fram och berömde mig. Hon hade legat bakom och haft mig som draghjälp och tänkt att jag absolut inte skulle få springa ifrån henne, men det gjorde jag. Jag hade också en tjej som hare, en liten, spänstig, hurtig typ och jag kände mig sjukt duktig när jag spurtade förbi henne på slutet. Men sen såg jag att hon fortsatte med dem som sprang 2,1 mil och då kände jag mig inte så tuff längre.
Nu har resultaten kommit upp och min exakta tid blev 37,22 minuter! Och inte nog med det, jag var snabbast i damklassen på 7 kilometer! JAG, SNABBAST!!

722

Malmömilen 2012

Då var det över! Jag kom i mål trots att jag hade några riktigt jobbiga stunder. Vi slapp regnet men fick springa i stekande sol istället och det var rätt jobbigt. Men jag kom i mål utan att behöva stanna och så tog jag mitt personbästa! 1.01 kom jag i mål på och det är jag mer än nöjd med! Fast mest nöjd är jag nog med att jag inte trampade i spyan som låg precis på andra sidan mållinjen.

1219

Vårruset 2012

Vilket lopp! Det var jätteroligt att springa och det gick jättebra, formen var på topp! Jag sprang i mål på 28 minuter och 28 sekunder vilket är personbästa och jag är jättenöjd! En jättekul kväll med mina underbara tjejer och eftersom vi var ett lag fick vi en mumsig picknickkasse efteråt. Nu är jag jättepeppad på Malmömilen, men det kanske är att ta i?

Bild 004

Skrylleloppet 2012

Vad roligt det var att springa! 10.15 gick starten och man kunde välja att ställa sig i 30-, 40- eller 50-minutersgrupper och jag ställde mig bland de som sprang på 40 minuter. Starten gick och jag kände rätt så snabbt att jag hade ”spring i benen” och ökade och sprang om några stycken. Efter ungefär 3 kilometer ökade jag och sprang rätt så bra tycker jag, kanske lite för bra för det var kämpigt på slutet. Och backar såklart, men som tur var inga mördarbackar. Jag sprang i mål på 30 minuter och 11 sekunder vilket är personbästa och enligt RunKeeper. Men jag hade ett chip på skon så det ska bli kul att se den exakta tiden när den läggs upp på hemsidan.

Jag är supernöjd med loppet, tiden var bra och formen kändes bra, benet var lite ömt men inte så farligt. Nu ska jag njuta av en härlig dag med min familj som var så gulliga och följde med och hejade! Tack för alla era lyckönskningar och peppande ord, ni är bäst!

IMG_2940

1 Comment

  • Reply Motivation – Siljesvärd – Wine & Workout 6 februari 2016 at 16.03

    […] Race Reports […]

  • Leave a Reply