170407

9 april, 2017

Det som inte fick hända har hänt. En terrorattack i Stockholm. Fyra döda och flera skadade. Panik, rädsla, ångest, ovisshet. Jag var på jobbet inne i Stockholm när det hände. Först fick en kollega rapporter om att en lastbil kört in i Åhlénshuset. Ok, jag tänkte att det kan vara precis vad som helst och att det inte fanns nån orsak till panik. Så jag jobbade vidare tills chefen kom och frågade mig hur jag mådde och kände inför det som hade hänt. Då förstod jag att det var nåt större på gång. Det kom obekräftade rapporter om att det sköts både på Fridhemsplan och Stureplan. Vi stängde ner telefonerna 15,30 och alla följde med oro nyhetsutvecklingen. Nån bestämde sig för att åka hem men de allra flesta valde att stanna. Det var min tanke också. Både sambo och dotter var trygga långt borta från stan och det bästa jag kunde göra var att stanna på kontoret tills vi faktiskt visste vad som händer.

När vi några timmar senare valde att försöka ta oss hem gjorde vi det i grupper. Att gå längs med Karlavägen i denna soliga fina vårkväll och samtidigt veta att nånting fruktansvärt hade hänt inte alltför långt borta på Drottninggatan var helt overkligt. Tunnelbanan och alla bussar stod still så hela Stockholm promenerade. Jag har aldrig sett så mycket folk ute på stan tidigare. Alla gick. Ingen klagade eller gnällde.

När jag några timmar senare klev av bussen hemma så drog jag automatiskt ett djupt andetag. Aldrig nånsin förr hade luften jag drog in känts så bra som då. Jag var hemma, ett stenkast från min familj.

Det är fortfarande svårt att fatta och ta in vad som hände i fredags. Ett barn finns bland de döda, en hund likaså. Detta kräk har bara helt iskallt kört lastbilen rakt igenom folkmassan utan att bry sig vem eller vad han träffar. Människor har dött eller skadats på en helt vanlig gågata, en helt vanlig fredag när de skulle ha tagit sig hem och umgåtts med sina nära och kära. Jag läser hatiska kommentarer på sociala medier men kan inte annat än medge att kärlek och medmänsklighet faktiskt har vunnit här. Alla blommor och ljus, alla kramar som delats ut, Stockholmare som öppnade sina hem, hotell som gav ut gratis rum, restauranger och cafèer som delade ut gratis mat och kaffe, omtanken som fanns överallt. Enda anledningen till att jag skulle vilja åka tillbaka till Stockholm nu är att lägga ner en blomma, tända ett ljus och också krama en polis. Nu går vi vidare. Hatet och hatarna ska fan inte få plats här.

 

Det var det här med hunger

1 april, 2017
image

Det har varit mycket att stå i sista tiden både på jobbet och hemma. Träningen går framåt och jag känner att kroppen blir starkare dag för dag. Häromdagen körde jag en tempoträning runda på 4 km och kom upp i 6,15/ km. Det var länge sen jag var där och jag fick verkligen slita för den tiden men det gick. Det är fortfarande en bit kvar till Ultravasans 45 km och jag känner växelvis ångest och förtvivlan men jag gör mitt bästa.

Med träningen kommer också hungern och jag måste äta mat på bestämda tider för att hålla mig alert, pigg och fokuserad. Frukost, lunch och middag. Lagad mat såklart. Jag skäms inte för att lassa på är jag sugen på godis så äter jag, annars inte. Jag ersätter inte en måltid med godis. Never.

Nu i veckan var jag på tjänsteresa och hela min matklocka hamnade ur led. Flög till Köpenhamn och köpte mig en bagel med lax och en smoothie att ta med innan jag kastade mig i en taxi. Åt sen lunch och sen var det ingen mat förrän vi kom till flygplatsen igen på kvällen. Där köpte jag en stor baguette med tonfiskröra som smakade himmelskt. Jag hade kunnat äta en hel häst.

Rungry är ett faktum. Som löpare måste jag tanka energi regelbundet varje dag, om inte så krashar jag totalt.

Hur funkar det för dig?

Skavlan, trötthet och trail

19 mars, 2017
image

Ännu en vecka till ända. Jag jobbade senpass och kom hem extra sent både tisdag och onsdag. På tisdagkvällen besökte jag kusinen som bor i stan och åt middag, snackade lite och provade klänningar. Har hittat en som jag gillade jättemycket och nu ska den bara sys in lite här och där så ska den sitta fint till våren. På onsdagen hade vi teamaktivitet på jobbet och var på tv inspelning av Skavlan på eftermiddagen. Det var superspännande att besöka tv-huset och få se studion live. Det tog totalt tre timmar att spela in ett en timmes program och vi i publiken fick ta del av så mkt mer än vad som sen visades på tv. Musiken stod Per Gessle och Lars Winnerbäck för. Även den dagen kom jag hem sent. När fredagen äntligen kom så hade jag börjat må lite skumt. Flera är förkylda runt om så jag var nervös över att det var nåt sånt på gång. Maten smakade inte gott och jag orkade inte stanna uppe länge. Efter en skön natts sömn vaknade jag på lördagen, drack en kopp kaffe och mådde så mycket bättre. Efter frukost gick jag ner till Friskis med Adèle för en timmes Familjejympa. Hon tycker det är jätteroligt och barnen får bygga en egen hinderbana som de sen ska klättra, krypa och springa runt. När vi kom hem stack jag iväg på en löptur i solen men kroppen ville inte riktigt. Benen var trötta. Väl tillbaka åt vi lunch och sen gick jag och Adèle och handlade. Vi skulle baka en kaka och behövde ingredienser. Kvällen hade jag tänkt spendera ensam framför teven och en deckare medan Jocke var på bio men när jag nattade dottern så somnade jag själv och vaknade 23,20. Så mycket för den lördagskvällen. Idag beslutade jag mig för att kolla in trailspåret. I stort sett all snö är borta nu och solen sken från klarblå himmel. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut. Det blev en alldeles underbar skogsrunda, idag på starka ben och allting kändes som att det föll på plats igen. Nu hoppas jag att det inte kommer mer snö så att jag kan köra mer trail på helgerna. Dessutom känner jag mig redo att öka distansen. Idag blev det ca 10 km men jag vet att jag orkar mer.

Nu laddar jag inför en ny vecka. Myser i soffan med katten till Morden i Midsomer och snart ska jag krypa ner och läsa lite.

Godnatt!

Tillbaka hemma

13 mars, 2017
image

Helgen gick alldeles för fort! Vi vaknade lördag morgon till ett helt fantastiskt vårvinterväder. Sol, blå himmel och vindstilla. Efter frukost gick vi ut och Adèle åkte pulka. Vid lunchtid gick vi ner till sjön, tände en eld och grillade korv. Så underbart. Solen värmde så jackor och vantar åkte av. Ute på isen åkte folk skidor och skoter och efter korvfikat sprang vi runt på isen och lekte med hundarna. När vi kom hem stack jag ut och sprang 5 km och kroppen kändes stark och utvilad. Igår tog vi tåget tillbaka till Stockholm igen och idag var det business as usual. På lunchen tog jag en skön promenad på Djurgården och nu ikväll blev det 10 x backintervaller. Nu väntar en veckas senpass vilket betyder mindre träning men det är ok. Jag fokuserar på helgen istället.

Godnatt!

I Dalarna

10 mars, 2017
image

Nu har vi ankommit Dalarna! Vi tog en sväng om Vasaloppsmuseet när vi kom för att köpa den röda Vasalopps mössan men naturligtvis var museet stängt just denna helgen! *morr*. Nåja, när vi väl kom hem blev det en skön promenad i skogen. 6 km i solsken och töväder. Balsam för själen!

Nu ska vi strax äta middag och imorrn väntar nya äventyr. Så skönt att få komma iväg och Adèle som har längtat så efter farmor och farfar är jätteglad. Planerar en löptur med svärfar och förhoppningsvis blir det även pulkåkning och sparkåkning på schemat!

Trevlig helg!

I’m coming up!

9 mars, 2017
image

Året kunde inte ha börjat sämre. Redan till Trettonhelgen kom första febern och sen bara rullade det på. Feber, magont, sjukdagar, VAB, feber, snor, VAB. Nej, jag hade varken lust eller ork att blogga om eländet. I mitten av februari började jag återfå krafterna och kunde börja träna igen. Men löpningen gick trögt så jag beslutade mig för att testa lite alternativ träning istället. Det var det bästa jag gjort! Nu  är jag tillbaka på Power Hour och får träna lite styrka plus att jag upptäck Indoor Walking! Vilket superbra alternativ! Och det börjar ge resultat! Kroppen känns starkare och mer tonad och löpstegen blir lättare för varje vecka. Sakta men säkert planerar jag att öka distansen på mina pass och redan nu är jag tillbaka i rutinen med intervaller. Antingen i backe ute eller på IW Intervall.

Förra helgen när jag satt och tittade på Vasaloppet slog det mig att jag om ett knappt halvår ska springa där!! Det känns stort, mäktigt och faktiskt riktigt jäkla skitläskigt! Men jag lever just lite efter devisen ” If your goals don’t scare you, they aren’t big enough.

Nu är jag tillbaka!

Första dagen på ett nytt år!

1 januari, 2017
image

Det har verkligen varit en stilla dag idag. Gårdagens nyårslöp resulterade i en riktigt svullen hals senare på kvällen ( så jäkla irriterande ) och när jag vaknade med samma halsont imorse så var det bara att bita ihop och inse att det inte blir nån löpning idag. Nåja, året har 364 dagar till :). Vi firade nyårsafton hemma med älgfärsbiffar och hasselbackspotatis. Efter att Adèle hade somnat tittade vi på Independence Day och på tolvslaget satt jag i soffan med två vettskrämda katter medan nyårsraketerna smattrade för fullt utanför fönstret. Tidigare på dagen styrde jag stegen mot skidbacken som jag tog mig uppför och sen valde jag att springa på några outforskade stigar strax i till. Jag är sugen på att springa mer där men det har lovats snö till veckan så vi får väl se hur det blir med den saken.

Nu har vi tittat på Trollkarlen från Oz och ätit en lätt middag. Det blir inte så mycket mer action idag men det är nu som året börjar och jag har förhoppningar om att 2017 kommer bli ett bra år!

Summering av mitt löparår 2016.

31 december, 2016
image

Jag är så jäkla badass. På riktigt! Målet i år var att träna i för och springa Lidingöloppet men det hände lite saker på vägen dit. Först och främst så hade jag redan 2015 bestämt mig för och bokat upp mig på Womens Health Half Marathon som jag trots vissa motgångar med en envis förkylning ändå genomförde tillsammans med Linnea i april.

Sen bestämde jag mig bara en dag för att jag behövde en rejäl utmaning och anmälde mig till Stockholms Brantaste. När jag såg Hammarbybacken på vägen till loppet fick jag kalla fötter. Den var högre och längre än vad jag trott men när startskottet gick gav jag mig sjutton på att fixa det och matade mig uppför Hammarbybacken inte bara en eller två gånger, nej hela tre gånger blev det och sista vändan drog jag tom om en del på vägen upp!! Mjölksyra galore!

Sen körde jag och Jenny Stockholm Trail 10K som visade sig vara ett mkt trevligt, tekniskt krävande och alldeles underbart lopp! Här blev det en vända till i Hammarbybacken eftersom loppets sista kilometer gick där….

Mora Trail 15 km. Det var min första semesterdag och jag brände direkt upp till svärföräldrarna i Dalarna med dottern i baksätet. Linnea var redan anmäld och frågade om jag ville med. Ja varför inte, tänkte jag och anmälde mig direkt på plats 30 minuter innan start. Vilken bana! Vi började direkt med en stigning på 3 kilometer och jag och två andra blev snabbt lämnade då resten av löparna brände på och drog iväg. Det gjorde inte mig nånting. Jag jobbade mig uppför och när jag kom upp på bergets topp mötte mig en vidunderlig utsikt! Sen följde magiskt sagolika skogar och härligt hejjande lokalbor och så ” väggen”. Alltså, åsen som vi skulle klättra uppför. Men höjdpunkten kom vid ca 13 kilomter. Då var jag ensam på banan och hör hur en löpare knappar in på mig längre bak. När personen drar förbi mig ser jag att det var Jonas Buud! Han var då inne på kilometer 26!! Han är rackarns snabb den killen!! Väl i mål hejjades jag på av Linnea och svärfar och fick också en till skymt av legenden Jonas Buud :)

Bomarsund Trail 12 km. Inte mitt första lopp på hemmaön Åland men väl mitt första traillopp. Loppet gick på historisk mark och det var helt magiskt att få springa i och runt den gamla fästningen. Vi rundade flera torn och det bjöds på helt makalösa skärgårdsvyer. Banan var tekniskt krävande och regnet gjorde klipporna hala. Loppet var litet men välarrangerat och ett extra plus i kanten var att istället för medalj så fick alla ett halsband vid målgången gjort av läder och röd granit. Prisutlottningen efteråt var också ett trevligt inslag och jag kommer definitivt att springa igen.

Bagheera Fjällmaraton Sälen. 21km. Jag packade väskan, tog bilen till Sälen och tillsammans med 5 andra bloggare gav jag mig av på årets äventyr! Det var första gången för mig i svenska fjällen och det var helt magiskt! Jag tog mig uppför tre fjäll, blev friskt påhejad av maratonlöpare som sprang förbi mig och jag fick mitt liv utmaning. Banan var tuff, riktigt tuff men kroppen svarade bra och jag tog mig runt. Blåbärssoppa har aldrig smakat som bra som där uppe vid vätskestationerna och när jag sprang nerför sista skidbacken mot målområdet så spred sig en otrolig eufori i kroppen. Jag hade fixat det! Om detkommer bli fler fjällmaror? You bet!!

Så tog jag med mig hela familjen till Helsingfors! Det var dags för mitt andra Helsinki Midnight run 10km. Vi hade bokat mysig hytt på båten och samma hotell som förra året och jag var peppad till tusen. Då kom århundradets värsta regnoväder. Det fullkomligt vräkte ner hela kvällen och det blev ett blött lopp rakt igenom. Stämningen var ändå på topp och jag kände mig stark. Det kändes som att jag flög fram över Helsingfors gator. Det skulle visa sig senate att jag var långsammare än pret innan men det är väl känslan som räknas, eller hur? Hur som helst, jag är redan bokad för nästa år igen :)

Lidingöloppet. The Big L. Det var det här jag hade jobbat mot hela året. 3 backiga mil. Jag var skitnervös på startlinjen men hade laddat med en bra låtlista som peppade mig loppet igenom. Och det funkade! Jag sparade mig i backarna och gick uppför, sprang nerför och där det var plant. Jag följde med strömmen och kroppen följde med mig. Jag fyllde på med saft, saltgurka och blåbärssoppa och efter 4 timmar och 15 minuter sprang jag i mål. Öm i kroppen men så jäkla nöjd med mig själv!! Det omöjliga var nu möjligt. Kunde jag fixa LL så finns det inga gränser, eller hur? :)

Österlen Lyser. 21 km ( 23). Egentligen hade jag inte tänkt springa fler lopp efter LL men Linnea övertalade mig att testa Österlen maran. Vi var ursprungligen fem som skulle springa men sjukdom och annat kom i vägen så till slut var det bara jag och Linnea kvar. Jag tog tåget till Lund och senare på kvällen stod vi på startlinjen i ett regnigt och blåsigt Simrishamn. Det här loppet blev en utmaning i sig. Det var första gången jag sprang med pannlampa vilket i sig funkade bra men den hårda vinden, det piskande regnet och ensamheten ute på de mörka landsvägarna på Österlen slet hårt. Dessutom sprang jag och tre andra fel så vi fick 2 extra kilometrar i bonus. Jag var i te speiellt sugen på att göra om det nör jag väl kom i mål men själva loppet var bra arrangerat och vill man ha en utmaning så rekommenderar jag Österlen Lyser maran. Vid bättre väderförhållanden så kan jag tänka mig att detta lopp blir en roligare upplevelse.

Så avslutar jag detta löparår och börjar ladda om för 2017. Min förhoppning är att jag kommer sitta här om ett år och skriva om hur jag fixade Ultravasan 45. Mycket hinner hända på vägen men målet är iaf satt. Nu ska jag bara jobba mig dit. Sista dagen 2016 dras jag med en envis förkylning men för sakens skull drar jag på mig löparkläderna senare och tar en kort runda, bara för att knyta ihop säcken. Jag är så glad över allt jag åstadkommit i år. Det har handlat om att utmana mig själv och inte hur snabbt jag kan göra det vilket jag tror är anledningen till att kroppen har hållit bra och att jag har lyckats. Jag fortsätter på samma väg nästa år och hoppas att jag även inspirerat flera att pröva på det ” omöjliga”. Det är ju faktiskt bara att springa!

Gott Nytt År!!

 

December

29 december, 2016
image

December försvann snabbt! Själv har jag legat lite lågt, firat födelsedag, lucia och jul. Besökt Skansens julmarknad med dottern och ätit julbord på Ålandsbåten. Jag känner mig mera avstressad och har tom haft lite extra inspiration över till att göra julen lite extra speciell. Vi har nämligen julgran hemma för första gången på flera år. Vi har ju katter som gärna klättrar i granen och när Adèle föddes orkade jag inte ens bry mig om gran. Orka passa en 1-2 åring från att inte välta granen. Men så i år kom lusten och inspirationen tillbaka och en dag efter jobbet gick jag och köpte en jättefin gran som jag själv bar hem. Julgransljus och pynt rotades fram och nu står den här så fin. Katterna har låtit den vara ifred…för det mesta och Adèle var bara intresserad av klapparna under granen.

Det har inte blivit så mycket löpning. Dels för att jag nu helst springer korta sträckor, ibland intervaller och veckan före jul fick jag nån sorts sträckning i höger höft som gjorde att jag knappt kunde gå eller stå ordentligt. Sen kom förkylningen. Nåja, jag tar det med ro. Jag har promenerat en del, men också njutit av julmat, julgodis och vila. Visst, konditionen har blivit sämre men det kan jag alltid jobba med sen. Nu är tid att bara ha det bra och vill jag springa 15 km så gör jag det eller så blir det 5. Det viktigaste är att jag tar mig ut.

Jag har också varit på bio! Sett 101 åringen som smet från notan och The Passengers. Det är oftast i juletid som jag har tid att släpa mig iväg på bio och jag tycker det är skön avkoppling. Jag fick en biocheck i födelsedagspresent som kom väl till pass och film är ju faktiskt bäst på bio!

Nu sitter jag i min fåtölj med en filt om benen och en kurrande katt i knät. Omgiven av tystnad och det varma ljuset från ljusstakar och julgransljus så infinner sig en slags ro. Det är så skönt att bara sitta och inte göra nånting. Om två dar är det nyårsafton och slutet på 2016. Det har varit ett tufft år på många sätt och vis men också fyllt med några ljusglimtar. Några av dessa ska jag försöka sammanfatta i mitt nästa inlägg i ett försök att avsluta året med hopp om att ett nytt bättre år väntar bakom knuten.

Did you give the world a little love today?

3 december, 2016
image

Vi lever i en värld som för varje dag verkar te sig lite kallare. Krig, konflikter, mord, våld, rasism, fascism, fattigdom, svält, naturkatastrofer, klimathot och orättvisor. För mig kan allt detta bli väldigt överväldigande ibland och jag känner sorg och stor oro inför framtiden. Nästan lite ångest även ibland. Jag har ingen lösning på all världens problem, men jag känner att jag vill göra något för att göra situationen bättre. Jag kan heller inte rädda hela världen men det finns ju alltid något man kan göra. I dagens inlägg vill jag dela med mig om vad jag brinner för och hur jag delar kampen om en bättre värld.

När Adele var ca 6 månader beslutade jag mig på stående fot för att åta mig ett fadderbarn via Plan Sverige. Valet föll på Haiti eftersom jag visste att landet fortfarande hade det svårt efter den stora jordbävningen 2010 och jag bad specifikt om att få ett barn i ungefär samma ålder som Adele. Orsaken var att jag tänkte mig en faddersyster/bror åt henne, någon på andra sidan jorden som vi faktiskt kunde hjälpa, som Adele kunde växa upp tillsammans med. Nån vecka senare kom ett brev med bilder och information om vårt fadderbarn med familj. Jag ger 200:- i månaden och dessa går till att förbättra livsvillkoren för både vårt fadderbarn och andra barn i området där hon bor. Jag gör det för att jag vill ge ett barn som inte har det lika bra ställt som vi en chans till en bra liv och framtid och jag hoppas på att kunna prata med Adele när hon blir större om situationen för andra barn i utsatta delar av världen. Vi kan brevväxla med fadderbarnet och vi har fått teckningar och korta brev på franska (översatta till engelska).

För en vecka sedan beslutade jag mig även för att bli Marinfadder i WWF. Det är något som jag länge gått och funderat på men dragit mig lite för eftersom vi redan har ett fadderskap. Men ju mer jag har läst om djurens och havens situation i dagsläget desto mer kände jag att vill bidra till att rädda djuren och framförallt de döende korallreven. Jag är uppriktigt orolig över läget i världen idag och jag hoppas verkligen vi kan vända skutan. Jag lämnar ett litet stöd och håller mig uppdaterad. Samtidigt försöker jag göra medvetna miljöval när jag köper tvättmedel, tvål och annat till hemmet som hälls ut i golvbrunnar, avlopp och vask och ut i våra hav. När det gäller djur så har vi även adopterat två katter från olika katthem som nu levt med oss i snart 10 respektive 4 år.

Det finns så mycket mer man önskar att man kunde göra för världen och visst, med små steg och små ändringar i vardagslivet så kan man göra något och jag tänker fortsätta bidra med det jag kan. Jag läser och studerar, försöker sätta mig in i forskning och engagerar mig. Ett steg i taget.

Hur tänkerr du kring detta? Är du också fadder eller stöder någon organisation. Vilken isf och varför? Dela gärna med dig :)