170407

9 april, 2017

Det som inte fick hända har hänt. En terrorattack i Stockholm. Fyra döda och flera skadade. Panik, rädsla, ångest, ovisshet. Jag var på jobbet inne i Stockholm när det hände. Först fick en kollega rapporter om att en lastbil kört in i Åhlénshuset. Ok, jag tänkte att det kan vara precis vad som helst och att det inte fanns nån orsak till panik. Så jag jobbade vidare tills chefen kom och frågade mig hur jag mådde och kände inför det som hade hänt. Då förstod jag att det var nåt större på gång. Det kom obekräftade rapporter om att det sköts både på Fridhemsplan och Stureplan. Vi stängde ner telefonerna 15,30 och alla följde med oro nyhetsutvecklingen. Nån bestämde sig för att åka hem men de allra flesta valde att stanna. Det var min tanke också. Både sambo och dotter var trygga långt borta från stan och det bästa jag kunde göra var att stanna på kontoret tills vi faktiskt visste vad som händer.

När vi några timmar senare valde att försöka ta oss hem gjorde vi det i grupper. Att gå längs med Karlavägen i denna soliga fina vårkväll och samtidigt veta att nånting fruktansvärt hade hänt inte alltför långt borta på Drottninggatan var helt overkligt. Tunnelbanan och alla bussar stod still så hela Stockholm promenerade. Jag har aldrig sett så mycket folk ute på stan tidigare. Alla gick. Ingen klagade eller gnällde.

När jag några timmar senare klev av bussen hemma så drog jag automatiskt ett djupt andetag. Aldrig nånsin förr hade luften jag drog in känts så bra som då. Jag var hemma, ett stenkast från min familj.

Det är fortfarande svårt att fatta och ta in vad som hände i fredags. Ett barn finns bland de döda, en hund likaså. Detta kräk har bara helt iskallt kört lastbilen rakt igenom folkmassan utan att bry sig vem eller vad han träffar. Människor har dött eller skadats på en helt vanlig gågata, en helt vanlig fredag när de skulle ha tagit sig hem och umgåtts med sina nära och kära. Jag läser hatiska kommentarer på sociala medier men kan inte annat än medge att kärlek och medmänsklighet faktiskt har vunnit här. Alla blommor och ljus, alla kramar som delats ut, Stockholmare som öppnade sina hem, hotell som gav ut gratis rum, restauranger och cafèer som delade ut gratis mat och kaffe, omtanken som fanns överallt. Enda anledningen till att jag skulle vilja åka tillbaka till Stockholm nu är att lägga ner en blomma, tända ett ljus och också krama en polis. Nu går vi vidare. Hatet och hatarna ska fan inte få plats här.

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply