Pyjamasdagen

27 november, 2016
image

Det snöade till min stora glädje när jag vaknade imorse. Inte mycket men det vivlade några flingor i luften och skapade en fin adventsstämning. Jag tände lite ljus och tog mig en kopp kaffe medan jag väntade på att Adèle skulle vakna och vi kunde äta frukost. Sambon mådde inte så bra och låg nerkrupen under en filt på soffan. Vinden började så ta i och nu var det inte längre några flingor det var snack om. Det blåste upp till snöstorm. Jag kokade råggröt till oss och bredde mig en macka. Tänkte att lite blåst har ju aldrig hindrat mig från att springa förr men när jag öppnade ytterdörren lite senare så beslutade jag mig för att stanna inne. Nej, jag hade verkligen lust att streta i motvind idag. Så  idag har jag lodat i pyjamas hela dagen. Läst lite tidningar, lyssnat på radio, sjungit med Adèle och pysslat ihop presentadventskalendern. Jag har betalat lite räkningar och sen letat lite information om ditten och datten på internet. Jag tog steget ut och blev bla Marinfadder på WWF, något jag länge funderat på, läste in mig lite på havens situation idag och fått nya insikter. Jag känner mig så lugn och avkopplad och har faktiskt bara njutit idag. Förutom löparabstinensen som slog till på e.m. Den när man vankar av och an, tittar längtansfullt ut genom fönstret och inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. Hade det inte varit för att sambon just då hade gått och lagt sig för att vila så hade jag nog trotsat stormen. Den abstinensen är inte att leka med :)

Jag har bakat!

26 november, 2016
image

Som jag nämde i mitt förra inlägg så var planen att baka bröd idag och så blev det. Jag ville testa Linneas grötbröd men med lite justeringar eftersom ingen av oss i behov av glutenfritt. Så jag köpte rågsikt och brödsirap, kokade havregrynsgröt och rörde ihop degspadet enligt recept fast utan fiberhusk. Därför tänkte jag att spadet inte behövde svälla i 10 min och rörde så direkt ner gröt och rågsikt. 10 dl mjöl blev det allt som allt och jag klickade så ut degen på bakplåtar och lät bröden jäsa i ca 40 min. Sen in i ugen på 250 grader i lite drygt 10 minuter och ut kom helt undart goda grötbröd. Nästa gång jag bakar så ska jag testa med att ha lite anis i degen för en mer juligare smak.

Efter baket stack jag ut på en löprunda. Det hade då hunnit bli mörkt och för stämningens skull valde jag jag Creepypodden som sällskap. Idag orkade benen lite mer och fick lite mer fart än vanligt. Tog i lite extra och valde en runda med flera uppförsbackar. 5 km blev det och jag var rätt så andfådd när jag  var färdig. Stod kvar en stund ute för att lyssna på podden och sen blev det dusch och middag. Nu är det lördagskväll i soffan med te och Hobbit på TV. Känns som att fått en del gjort idag. Hela familjen var ner och handlade på förmiddagen och jag fyndade en jättefin plommonförgad klänning med tyll på Lindex till Adèle som får bli julstassen. Med 25% rabatt till min glädje. Senare på dagen kom min pappa på besök med en Lilla Jul present till Adèle och vi hängde små röda bollar i sockertoppsgranen vi hade köpt tidigare idag.

image

Imorrn blir det lång söndags/adventsfrukost, löppass och sen får vi se. Jag lämnar dan öppen för förslag :)

Jag lever!

26 november, 2016
image

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag inte skriver så ofta på bloggen. Orsaken är främst att jag varken haft inspiration eller fokus till att sätta samman ett inlägg. Dels är det stressen jag känt av och dels så har livet varit ganska så händelselöst de sista veckorna. Men det är ju det som kallas livet. Det kom liksom emellan bara. Hur som helst. Jag har nu tagit tag i stressen och varit till läkare. Prover har tagits och fysiskt är jag frisk som en nötkärna. Jag har heller i ga konstiga blåsljud på hjärtat och både puls och blodtryck är bra. Tacka löpningen för det! Läkaren sken upp lite när jag som svar på hans fråga om min hälsa svarade att jag i snitt springer 3 ggr/ vecka och bara i år avverkat bla tre halvmaror och LL. Jag tolkar hans respons som att jag redan är inne på rätt spår. Men det visste jag ju redan ;). Hur som helst så fick jag välja vilken typ av hjälp jag vill ha och bad då om stresshantering. Det har varit mycket på jobbet i år och jag är en sån som bara vässar armbågarna, drar upp ärmarna och kör. Det i kombination med livet i övrigt har blivit en belastning och hjärnan hänger inte riktigt med. Men jag har bestämt mig för att jag ska lösa detta också. Balansen ska återställas och glädjen återfinna sig. Det som är positivt i detta är att jag har fått bra stöd från chefen som styrt om mina arbetsuppgifter. Resultatet är att jag nu efter flera veckor faktiskt känner mig piggare i huvet, piggare på kvällar och helger, är mer sugen på att läsa böcker och få saker gjorda hemma och det är som att en helt ny värld har öppnat sig. Jag kommer att fixa dett också.

Imorrn är det första advent och visst kan ni väl hålla med om att 2016 har passerat fort? Redan förra helgen satte jag upp alla julljus och nu håller sambon och jag på med att fixa en present-adventkalender till Adèle. Nästa helg blir det julmarknad på Skansen och därefter julbak. Däremellan ska det klämmas in lite löpning men jag är varken orolig eller stressad över det. Inga lopp är planerade på länge så jag kan springa hur och när jag vill vilket är helt underbart. Dessutom har jag äntligen köpt mig ett par Icebugs med dubbar så nu får kyla, snö och is gärna komma tillbaka. Jag vill testa nya pjucken!

Nu sitter jag med en kopp kaffe i en fåtölj och lyssnar som vanligt på Ring så spelar vi. En tradition som hängt med sedan jag var barn. Familjen sover fortfarande så lugnet ligger fortfarande som ett täcke över hemmet. Idag väntar brödbak, löpning och lite julshopping och framförallt, ingen stress.

Ha en fin lördag!

Återhämtning complete?

12 november, 2016
image

Denna vecka har jag inte sprungit en meter ( om man inte räknar med de gånger jag sprungit till bussen) och det har faktiskt varit skönt. Förra helgens halvmara sög verkligen musten ur mig och lusten att springa försvann. Nu börjar jag så smått känna mig redo och sugen på att ta en runda igen. Ute ligger snö och is i drivor och jag har inte vågat kolla än om det är plus eller minusgrader. Veckans snökaos har lämnat ett fantastiskt vitt landskap. Det har snöat nåt infernaliskt i Stockholm som ni sökert redan har hört. Att då behöva pendla till jobbet har inte gjort saken lättare. Försenade och inställda busser har gjort att jag spenderat mer tid än önskat på resande. Tur då att jag har haft Creepypodden att lyssna på :). Jag har också tagit tag i stressen och äntligen fått tag i en VC som kan ta emot mig redan nästa vecka. Åtgärderna på jobbet den senaste månaden har gjort att jag nu åtminstonde sover bättre och jag tar inte jobbet med hem i tankarna men stressen är kvar. Nu vill jag fixa detta och har som mål att bli en mer avstressad människa nästa år. 2017 måste bara bli ett bra år!

En annan sak som lämnat ett mörker över veckan som gått är ju det amerikanska valet. Jag kan faktiskt fortfarande inte fatta hur de kunde välja en rasistisk, kvinnoförnedrande och hatisk människa att bli deras nästa president. Ja, jag förstår att missnöjet är stort men va fan! Hat är väl ändå inte den rätta vägen att vandra? Hat löser väl inte problemen och HUR exakt ska han göra America great again? Hur kan en mur och deportering lösa allt? Time will tell I guess.

Idag tog hela familjen en lång sovmorgon och just nu ligger jag och dricker kaffe i sängen. Vi ska strax äta frukost och sen måste vi röja lite här hemma innan vi går ut. På eftermiddagen ska jag snöra på mig löparskorna igen och ge mig ut för att utforska vintern. Inga krav på tider eller distans. Bara en helt vanlig mysrunda :)

Jag ångrar mig inte

7 november, 2016
image

Efter en skön sovmorgon och pannkaksfrukost igår så skjutsade Linnea mig till Lund och jag tog tåget hem till Stockholm igen. Jag satt mest och läste hela vägen och kl 18,30 klev jag så äntligen in genom dörren hemma. Benen och rumpan ömmade, skavsåren sved och jag var hungrig. Jag hade haft gott om tid att fundera över loppet och idag smälte insikten helt in. Nu känner jag mig helt tilfreds med att jag inte gav upp utan fortsatte att springa trots väder, mörker och vind. Nej, jag har ingen lust att göra om det men fy sjutton vad glad jag är att jag har gjort det! Stolt till och med :)

Nu tänker jag låta kroppen vila några dagar och när lusten faller på igen så blir det en ny löprunda. Det har varit ett fantastiskt löparår med hur många fina upplevelser som helst men nu ska jag bara springa i mina hemtrakter och nöta lite asfalt, snö och is.

Race report-Österlen ( halv) maraton

6 november, 2016
image

Precis innan jag ska gå ner till bussen tidigt lördag morgon slår det mig att jag glömt att ladda min Garmin. Klockan var totalt urladdad, helt död. Jahapp. Inget att göra, jag var tvungen att gå. Jag fick leva med att springa utan att ha koll. Tröttheten låg som ett täcke över mig och jag var nervös både för loppet och resan ner till Skåne. Jenny skulle egentligen har varit med men en irriterande förkylning hade satt stopp för det. Hon låg hemma nerbäddad i sin säng medan jag reste mot Stockholm och tåget som skulle ta mig till Lund. Väl inne i storstan så hann jag köpa mig en tidning och lite vatten innan det var dags att kliva på tåget. När jag hade hittat min plats och stuvat undan bagaget tog jag fram mitt kaffe och lutade mig tillbaka. Framför mig låg 4 timmars resa och jag tänkte göra det bästa av den. Tankar snurrade i mitt huvud om huruvida det var så smart att springa en halvmara med en stressad kropp. Tänk om jag inte klarar det, tänk om kroppen ger upp? Ångesten snurrade på och jag började undra vad det var jag hade gett mig in på. Jag försökte läsa lite men tankarna snurrade på så istället valde jag att lyssna på lite avkopplande klassisk musik och titta på landskapet som rusade förbi utanför fönstret. Det hjälpte. Efter en stund slumrade jag till och nerverna slappnade av.

Tåget ankom Lund ca 12,35. Linnea hämtade upp mig och vi åkte hem till henne. Vi pratade om loppet ochörsökte förbereda oss inför kvällen mentalt. Väl hemma fikade jag och packade upp och vid 15,30 var vi på väg mot Simrishamn för att hämta nummerlapparna. Det spöregnade vid det laget och var förberedda på att springa i regn. När nummerlapparna var häntade körde vi ner till Borrby där målet var, parkerade bilen och blev upphäntade av Linneas man Kalle som klrde oss tillbaka till Simrishamn. Där gick vi in på Café Kagan som var loppets ” högkvarter”. Där satt flera löpare och fikade och toakön var lång. Vi justerade reflexvästar, pannlamporna och nummerlapparna och fem i sex stod vi tillsammans med nästan 200 andra löpare ute på torget och väntade på starten. En blåsorkester soelade ledmotivet till Monty Pythons Flying Cirkus, vi hoppade i takt till musiken för att hålla värmen och så gick startskottet. De första 100 metrarna var smooth, vi sprang på kullerstenar omgivna av charmiga trähus men så fort vi kom ner till hamnen och vek av till höger möttes vi av en kraftig sidovind från havet. Det regnade småspik och blåste så att nummerlappar och även löpare höll på att flyga av vägen. I 5 km sprang vi på en gångväg längs med stranden och jag började på allvar fundera över vad jag hade gett mig in på. Jag kunde både se och höra det svarta havet brusa och vågor som slog in mot stranden och benen började protestera. Ganska snart hade även de flesta löparna sprungit iväg och jag var nästan helt ensam. Några enstaka löpare låg bakom mig och jag började stålsätta mig inför att behöva tackla denna tuffa bana helt ensam.

Första vätskekontrollen bjöd på jättegod saft och banan och så firtsatte nötandet av asfalt, nu lite längre inåt land. Två tjejer sprang förbi mig men de höll ett bra tempo så jag beslutade mig för att ta rygg på dom så att jag inte skulle bli helt ensam. Vi tuffade på alla tre ganska länge men efter en stund blrjade jag notera att det hela tiden sluttade svagt uppför. Eller var det mitt huvud som gav mig fel signaler. Det är svårt att avgöra avstånd och annat i mörker så jag fick helt enkelt bara lita på det ögonen sa mig. Det lutade konstant uppför. Linnea skulle senare bekräfta detta eftersom hon också hade upplevt samma sak. Efter 12 kilometer kom vi till den andra vätskekontrollen och jag svepte ett glas saft och fortsatte efter tjejerna. Nu kom vi ganska snart ut på en mörk landsväg och jag både hörde och såg havet igen på min vänstra sida. I mitt huvud tänkte jag att vägen borde ha vikt av inåt land men jag litade på att löparna framför mig hade koll. Plötsligt dök även en fjärde tjej upp bakom mig och hon och de andra stannade till och pratade. Jag sprang förbi men plötsligt kommer en av tjejerna ikapp mig och frågar om jag är säker på att vi är på rätt väg. Jag tror det svarade jag men eftersom ingen av oss hade sett en enda markering på en stund så konsulterades kartan. Jo, det såg ut som att vi var på väg åt rätt håll så vi firtsatte. De tre andra sprang förbi mig och nu började mina krafter sina så pass mkt att jag inte orkade ta rygg. Jag släppte tjejerna och tig det lugnare. Nu var jag helt ensam i mörkret, mitt ute på en landsväg på Österlen. En helt ojönd del av landet för min del. Vinden slet och rev i mig och regnet fortsatte att piska. Då kom de mörka tankarna. Vad håller jag på med? Tänk om jag inte hittar rätt? Tänk om nåt händer och i get vet var jag är? Jag vill hem! Men trots det tuffade jag på, steg för steg. För att hålla mig pigg och fokuserad sjöng jag med i musiken jag lyssnade på. Jag hade inget val än att fortsätta och slutföra det hela. Så ser jag plötsligt en pannlampa lysa längre fram och efter en stund kommer jag ikapp tjejerna som nu har stannat för att konsultera kartan igen. Nu kunde dom konstatera att vi hade sprungit fel men längre fram svängde vägen och på vägskylten stod det Borrby 4. I te långt kvar alltså och vi skulle hitta fram! Dessutom fick jag veta av vi hade sprungit drygt 18 km och det lyfte mitt sinne. Nu skulle detta snart vara över.

Sista biten var dryg. Jag blev snart ensam igen efter att vi hade hittat rätt väg och nu kändes det som att jag aldrig kom fram. Jag kunde se ljusen i Borrby på avstånd men hur mkt jag än sprang så kom de aldrig närmare. Jag svor högt för mig själv. Jag var trött på att springa, trött på att vara blöt och ensam ute i mörkret och jag ville bara i mål. När jag till slut kom in bland bebyggelse sprang jag förbi en grupp som ripade och i mitt öra hejade. Det jag hörde var ” heeyyya” men nör jag vinkande sprang förbi dom och fortsatte rakt fram så ropade dom ännu högre ”hööööjgeur”. Haha, fatta hur jävla trött jag var både mentalt och fysiskt. Jag fattade inte ens vad de ropade första gången 😂😂 Så svängde vägen tvärt till vönster och plötsligt såg jag en ljusslinga och en massa folk ca 10 meter framför mig. Jag kunde i te fatta det. Jag var i MÅL. En kvinna gav mig en juice och när den var slut tiggde jag till mig en till. Självklart svarade en annan funktionör. Har man sprungit fel så är man värd en juice till! De andra tjejerna som sprang före mig hade alltså sagt till att jag var på ingång :)

Jag hittade Linnea inne på pizzerian som låg precis bredvid målet. De hade öppet så att trötta och blöta löpare kunde komma in och värma sig. De bjöd också på pizza men jag tackade nej. Juicen hade gett mig magknip och allt jag ville var att åka hem och få på torra kläder. Vi satte oss huttrande i bilen och Linnea drog på all vörme som bara gick. När vi kom hem fick vi verkligen anstränga oss för att kliva ur bilen. Linnea slängde in en lasagne i ugnen och efter att vi hade duschat och fått på oss varma och torra kläder så åt vi sen middag framför tv’n. Maten smakade som nektar, jag var så hungrig och med lite vitlöksbröd och ett glas rött till kunde jag efger en stund luta mig tillbaka och njuta av livet en stund. Jag hade, med pannben, fixat detta lopp. Det är utan tvekan, det tuffaste jag sprungit. Mest pga blåsten, regnet och mörkret. Det blev en riktig utmaning. Istället för 21K så blev min runda 23K. Jag kom i mål på 2,42 viljet betyder att jag persade på halvmaran! Det här löparlopps året kunde inte ha slutat bättre!

En mental break

30 oktober, 2016
image

För drygt en vecka sen tog det bara stopp. För mycket av det mesta gjorde att hjärnan sa stopp till sist. Jag tog med mig jobbet hem i form av tankar som snurrade när jag skulle sova, mitt i natten och när jag vaknade. Jag fick aldrig avsluta en tanke och kände mig totalt tömd på energi. Så jag valde att dra i nödbromsen och började med att stanna hemma ett par dagar från jobbet. Jag sov, åt och rörde på mig. Första dagen mådde jag riktigt illa när jag gav mig ut på min löptur. Bara veckan innan hade jag efter en riktigt jobbig dag gett mig ut på en 3 km runda och benen bar knappt i 1 km. När jag stannade kändes det som att allt blod bara rasade ner i fötterna och tyngde ner hela kroppen. Dessa 3 km blev tyngre än de tre mil jag sprang på LL. Då förstod jag att kroppen var stressad. Inte av löpningen men av vardagen. Nu har jag fått en bra lösning på jobbet och hemma försöker jag att slappna av så mycket det går. Jag läser mycket, tar mina löprundor ( som nu känns mkt bättre) och jag övar på att fokusera och koncentrera mig på en sak i taget. Det kanske låter banalt men tänk dig att du läser en bok samtidigt som tänker på vad du ska äta till middag. Så är det hela tiden för mig. Jag kan inte hålla en tanke och tänka klart den.

Jag har sprungit mestadels korta rundor efter LL, 3-5 km men också några längre och det har känts bra. De flesta rundor jag springer innehåller flera backar så flåset får sitt. Nu under helgen är jag gräsänka då sambon är i London så det har mest blivit promenader i solskenet. I fredags tog jag mammaledigt då Adèle skulle på synkontroll och istället för att stressa hit och dit valde jag att ta en ledig dag tillsammans med henne. Vi tog en skön sovmorgon och jag fick städat hemma på förmiddagen innan vi drog iväg och efter synkollen åkte vi och handlade Halloween godis, en pumpa  och Adèle fick ett litet skelett som hon valde ut själv. I lördags hade vi flera punkter på schemat, först se klart Zootropolis som vi hade hyrt, sen bakade vi en äppelkaka tillsammans. Så gick vi ner o lämnade lite biblioteksböcker och när vi kom tillbaka så krattade vi löv och bar bort dom. Vi fikade och sen la vi oss och läste en stund. Vi somnade båda två :)

Idag blev det åter sovmorgon och en lång slapp förmiddag och sen en promenad i solskenet. Jag har inte fått läst så mycket som jag hade velat, jag har i te sprungit en meter och det har blivit liiite för mycket godis men det gör inget. Vi har haft en mysig helg tillsammans.

Nästa helg blir det Österlen halvmaraton. Jag räknar med att springa som en snigel men jag är iaf förberedd. Reflexväst har jag sen tidigare och förra helgen fyndade jag en pannlampa som jag sen testade nu i veckan och den funkar finfint :). Det här får bli årets sista lopp och sen ska jag bara mysspringa mig igenom vintern :)

godnatt!

And the winner is…..

13 oktober, 2016
image

……not Haruki Murakami. Idag har jag surat över att han inte blev årets Nobelpristagare i litteratur. Murakami har varit en av mina favoritförfattare sedan många år och till min stora glädje upptäckte jag senare att han också är löpare OCH har skrivit en bok om löpning! :) Har du inte läst nåt av honom än så styr stegen mot bokhandeln ( eller bibblan) och plocka upp en bok. Du kommer att älska hans skruvade sätt att berätta.

De senaste dagarna har jag jobbat, sovit och läst. Har försökt att stressa ner så mycket som möjligt, undvikit tv ( förutom en naturdokumentär av och med Bill Bailey), skrivit lite och så plöjt igenom ett par böcker. Eftersom det blev två längre pass i helgen och jag jobbar sent denna veckan så har jag hittils sprungit två korta 3 km pass, ett ikväll och ett i tisdags. Jag kommer ut, kroppen får röra på sig, lungorna och hjörnan får luft och jag mår bättre. En bra deal 👍🏻

Sambon och jag pratade om att baka bröd i helgen. Att baka och laga mat blir lite som terapistund för mig men det var länge sen jag kände mig harmonisk under middagskoket. Som mammaledig med en liten sovande bebis kunde jag ägna mig åt paradrätter som Beuf Bourgignon ( hur tusan stavas det??), fransk löksoppa, älggryta mm. Nu får man vara happy om man får ihop en hyfsad korv stroganoff utan att stressa ihjäl sig med att samtidigt parera en treåring som ska hjälpa till, kladda med vatten, behöver blöjbyte och kräver mat NU! Om det är nån av er därute som har ett hyfsat enkelt brödrecept med en deg som inte behöver jäsa i två dygn så är jag tacksam om ni vill länka/dela med er. Så kan det hända att jag slänger upp ett favoritrecept i bloggen framöver 😉

 

När vardagen snurrar lite för fort

9 oktober, 2016
image

Det har varit ett fantastiskt löparår men också ett hektiskt vardagsår. Stressen börjar nu komma ikapp mig och med mycket på jobbet, en bil som krånglar igen, ett kaotiskt hem som ska skötas så börjar jag nu känna krafterna och tålamodet sakta börja tryta. De senaste fyra dagarna har jag vaknat 4,40 på morgonen, utan klocka men med ett huvud fullt av tankar om vad som måste göras på jobbet. Det är inte likt mig alls. Jag tar inte jobbet med mig hem. Sötsuget har ökat, jag har svårt att koncentrera mig och jag glömmer lätt. Alla tydliga tecken på stress. Så därför bromsar jag här nu. Löpningen förblir i mitt liv. Den är mitt andningshål och förmodligen en stor anledning till att jag klarat mig så här långt. Dessutom är det när jag springer, läser och sover som jag kan koppla av nuförtiden. Jag har även skaffat mig en dagbok som jag skriver ner jobbiga tankar i. Den är som en ventil och ett bollplank som jag kan lasta av mig på, jag skriver av mig mina tankar och förhoppningsvis ska den också få mig att se på situationen på ett annat sätt och hitta lösningar. Behovet av ensamhet har också ökat och jag längtar ut till naturen ofta. Jag ser nu till att ta mig mera egentid och att få lugn och ro runt om mig.

Igår lördag tog jag mig en lång skön morgon med familjen. Vi lodade runt i pyjamas fram till kl 11. Åt frukost i etapper och bara var. När jag väl fick kläder på mig promenerade jag ensam ner till biblioteket för att lämna och låna. Det blåste friskt ute men det var skönt att få luft och att få vara själv en stund. Det är också få ställen som jag trivs och kopplar av så bra på som bibblan. Jag älskar biblioteket och har hängt på dessa inrättningar ända sedan barnsben. Under min tid som au-pair i London var det självklart att jag skulle skaffa lånekort på det lokala biblioteket. Jag stannade en stund igår och botaniserade runt bland böcker som jag skulle vilja läsa. Jag fick med två av dessa hem och inför löprundan i skogen senare på eftermiddagen så laddade jag hem Hjärnstark via Bookbeat. Boken tar upp varför träning är så viktigt för en stressad hjärna och även om det inte kändes som en nyhet för mig så var det ändå intressant lyssning/läsning.

Idag blir det lek i parken med dottern och så ännu en planerad löptur i naturen för att ladda batterierna inför nästa vecka. Och så tänkte jag börja leta ljusslingor och pannlampa inför Österlen lyser halvmara den 5/11. Det känns skönt att ha nåt i kalendern som jag kan jobba emot, nåt att planera inför och lägga fokus på. En fast punkt i en annars lite smått kaotisk vardag.

Lidingöloppet aftermath och 184 mil genom Iran

4 oktober, 2016
image

Jag svävade länge på euforin målgången på LL gav mig. Trots min ångest så fixade jag tre mil. Dagarna efter unnade jag mig vila och god mat och tid att njuta. Inte förrän på torsdagen återkom löplusten och det blev en kort kvällsrunda i motvind. Under helgen var sambon bortrest och eftersom jag var ensam med dottern så blev det ingen löpning. Istället besökte vi lekparken, tog en långpromenad, jag städade och tvättade och fyndade en spegel till 70% rabatt på MIO som nu hänger i hallen. Det tog ”bara” tre år att få upp en spegel där! 😃 På fredagkvällen korkade jag även upp en vinflaska och skålade mig själv för det fantastiska löparår jag haft hittils. Så många mil som nötts och kroppen håller än!

Igår måndag gav jag mig ut på en kvällstur direkt när sambon kom hem. Det blev ca 7-8 km med ljudbok i öronen och en runda som jag inte sprungit sen i vintras. Omväxling förnöjer sägs det. Kroppen känns stark, speciellt i uppförslut men jag har tappat tempo jämfört med i år. Istället har jag vunnit distans och springer längre än tidigare utan att beröras av det.

Ikväll hade jag styrt upp med sambon så att jag kunde gå och lyssna på löparen Kristina Paltén. Ni vet hon som sprang 184 mil genom Iran förra året. Första gången jag hörde talas om henne var för ca ett år sedan då nattradion intervjuade henne varje vecka under hennes resa. Min klockradio slog alltid igång strax innan söndning och jag lyssnade med spänning på hennes äventyr. En ensam svensk kvinna som springer i Iran. Hur vågar hon? Hur ska det gå? Jag har sen läst om henne i diverse media och när jag för ett par veckor sedan såg att hon skulle föreläsa på Folkuniversitet så visste jag att jag måste gå. Med lite god vilja och logistik fick vi till dagishämtning/lämning och jag bokade på mig. Hennes berättelse är fantastisk. Fördomar som omvandlas till tillit och vänskap. Så många människor som erbjöd en hjälpande hand, mat och husrum. Inte en enda gång använde hon tältet hon hade med sig. Hon sprang ungefär ett maraton om dagen i över 40-50 graders värme, alltid heltäckt med kläder från topp till tå. Och kroppen höll. Har du chansen att gå på nån av hennes föreläsningar så gör det. Om det nåt hon har visat med denna bedrift så är det att folket i Iran är precis som du och jag, som folk är mest och att Iran är ett vackert land.